Bra kommunikation måste vårdas.

Det finns riktigt goda exempel i vår värld. Och så finns det dåliga.
Kommunikationsklasserna på Bodaskolan i Borås är ett av de riktigt goda exemplen. Där går min autistiske son i en lite mindre klass. Med pedagoger som har specialkunskap. Och med assistenter som kan och vill hjälpa ungdomarna, med det mesta under en skoldag.

Min son flyttade över till Bodaskolan efter en lång tids bråk med den gamla skolan. Bråk om behovet av extra stöd och ekonomin kring detta. Problem som löstes direkt när Bodaskolan tog över. Trots det har det inte varit enkelt. En temporär skolflytt (på grund av ombyggnad av lokalerna) ställde bland annat till det i sonens utveckling. Men sedan dess har det mesta varit lugnt (på skolfronten). Till nu.

Det räckte med ett rykte, som sedan blev ett förslag. "Kommunikationsklasserna ska brytas upp, i samband med en ny temporär flytt av skolan". Och av någon outgrundlig anledning ska just samma barn som redan varit med om detta, flytta igen. Just de barn som antagligen mår sämst av en flytt.
De rationella skälen bakom förslaget är flera, men allt faller på att förslaget i sig självt gör hela vår skolsituation ohållbar. Hur ska vi nu planera för en kille, vars autism gör enkla förändringar och oklara rutiner till stora problem?

Lite mer om detta i dagens Borås Tidning. 

Vi vet att det bara är ett förslag att flytta klassen. Men det är ett okunnigt och i grunden vansinnigt förslag, eftersom att det enkla faktum att det ens kommit ställer till så mycket. 
Varför är pedagoger ibland så - ur en kommunikativ synvinkel - löjligt opedagogiska?