Ta ordet självsvåldig. Oftast menar folk detta ord, men skriver självsvådlig. Problemet är att där det första ordet betyder på eget initiativ/utan andras inverkan, betyder det andra skadande för en själv. Men orden blandas ofta ihop och folk jag pratat med känner ofta inte ill skillnaden. Då är frågan, ska vi hålla fast vid ursprunget eller ska vi acceptera förändringen i användarnas sätt att bruka ordet?
När det gäller ovanstående ord skriver Språkrådet följande:
Personligen tycker jag att detta är att gå lite för långt över gränsen för accepterande av "det språkbrukarna gör är korrekt", mest eftersom orden är distinkta i betydelse och det finns god härledning i varför (etymologiskt). Till exempel är det stor skillnad på våld och vådlig.
Våld. På äldre svenska även vall, fornsvenska vald - med betydelse kraft, makt, rättighet och våld.
Våda (grundform för vådlig). Bildat från fornsvenskans vaÞe (Þ =th, bokstaven thorn) med betydelse skada, olycka, fara.
Men vad tycker du, ska förändring av detta slag accepteras?
#blogg100 - 107
Nej, det tycker jag ej!!! Båda betydelserna ska bevaras, de ingår i ett nyanserat språk. Jag kommer i fortsättningen att verka för att sprida båda betydelserna genom att tex fråga efter i vilken mening ordet används (om det inte framgår av sammanhanget).
SvaraRaderaDet finns många missförstånd om hur ord stavas i den moderna svenskan. Jag som arbetar med studenter på universitet ställs relativt ofta inför texter där ord och uttryck ges märkliga stavningar, som t.ex, 'jämntemot' eller 'i stort sätt'. Båda exemplen tycks vara influerade av hur orden ibland uttalas.
SvaraRaderaJust 'i stort sätt' ser jag relativt ofta även i vanliga tidningar. Jag tycker det är ett otyg eftersom böjningen av 'satt' blir helt fel i uttrycket. Jag kan förlåta mina studenter men förstår inte professionen som använder den felaktiva formen oreflekterat. Borde inte journalister och andra skriftställare veta bättre?