26 april 2018

Ensam eller flera.

Funderar rätt ofta på jag och vi, och ibland på du och ni. Just därför att en människa vore aldrig en människa om hen alltid var helt ensam. Själva definitionen av vilka vi är görs i ett sammanhang och alltid i relief till andra människor.

Detta vi
Att ta hand om sig själv är viktigt, men det kan bara ske i relation till någon annan. Att vara ensam betyder vara utan annan människa, eller hur?

  En gång i tiden var jag med och satte upp John Steinbecks  underbara Möss av Människor på Älvsborgsteatern. Underbar att spela, men ack så tragisk.
Jag arbetade i huvudsak som inspicient och turnéledare, men hade även en mindre, rätt elak roll. Över huvud taget är pjäsen en slags tragedi och vi kände att det var viktigt att definiera dels varför vi spelade denna pjäs, dels hur dödsfallen (speciellt det sista) kunde rättfärdigas. Slutsatsen vi i ensemblem drog (och som jag aldrig glömt sedan dess) var enkel och löd så här: 
"Din framtid ligger alltid i en annan människas händer". 

För oavsett om livet är medvetet eller bara "händer", så beror allt på samspelet med andra, den sociala interaktionen. Det är också genom samarbete som vi kan lära oss att förlåta och gå vidare, trots rätt hemska upplevelser. För framtiden ligger alltid hos en annan människa. Och en annan människas framtid kanske ligger i dina händer?

#bl100g - dag 57

25 april 2018

Stad fylld av färg.

Igår skrev jag om mitt ogillande för grått, idag blir det mer färg just därför. Och en riktigt bra stad att uppleva färg i är Lissabon. Vi var där i april för två år sedan, ungefär samma tid på året. Det var skönt i luften, omgivningarna var väldigt mänskliga och människorna skönt färgstarka.
Balcony chat

Jag kan starkt rekommendera Lissabon (och jag har gjort det förut) Både stadslivet och mat o dryck passar mig utmärkt. En hel del god fisk, vinho verde och  portvin, men framför allt relativt öppna människor som det är lätt att få sig en liten pratstund med.

Själv bodde jag på en höjd ovanför stora torget Rossio, vår samlingspunkt varje dag. Du måste vara beredd på höjdskillnaderna och att gå en del, men staden är fascinerande med både öppna ytor och smala gränder. Och ett härligt kvälls- och nattliv. 
Obrigado, Lisboa!

#b100g - dag 57

24 april 2018

Ge mig mer färg.

Få saker tycker jag så illa om som själva gråheten. Ge mig katastrof och storhet, starka färger och omtumlande upplevelser. Men själva gråheten i livet? Huva.
Dessa dagar

Om jag fick välja skulle de gråa dagarna aldrig ens vara. Jag behöver dem inte för vila, återhämtning och så vidare. Det finns det andra färger för. Grönt till exempel symboliserar vila på ett aktivt sätt. blått är hav och evighet, rött känslor och kärlek och så vidare.
Grått är avsaknad av allt det där andra, utan liv, värme eller innehåll.

Jag uppfattar personligen helt enkelt grått som en ovänlighet eller hån mot människor (se nedan för historiskt belägg för detta). Jag är väl medveten om att vi uppfattar färger och deras inneboende betydelse helt olika. Så hur är grått för dig?

Grå. På fornsvenska troligtvis mer ä än å, med uttal grä. Finns i germanska och kan eventuellt härledas tillbaka till latinets (g)rävus. Det finns språkforskare som tror sig kunna härleda ordet ända tillbaka till indoeuropeiska. Ett ord som funnits länge i svenskan, ibland med betydelsen ovänlig (bland annat därför uttrycket en grå funnits som omskrivning på på en ond människa/hin håle.

#B100G - dag 55

23 april 2018

En tolerant stad.

Berlin var en bra överraskning, även om jag borde ha förstått att det är en bra stad även tidigare. 2014 var jag där två gånger, dels för att se två utställningar tidig sommar (David Bowie och Ai Wei Wei), dels att bara fotografera i september. Minst av allt imponerade "currywurst", mest den öppna attityden till människor.

The approach
Berlin är fortfarande del(!)vis  en delad stad. Det är ganska stor skillnad om du jämför områdena som var Västberlin och Östberlin. Om några år är den skillnaden säkert bortbyggd, men när jag var där var den uppenbar.

Inte minst gällde det byggnadsstilen i östra delarna. Stora monumentala byggnader, delvis övergivna. Karl Marx-strasse var full av dem.


Mest av allt imponerade blandningen av människor och människotyper. Allt från knarkare och höga akademiker umgicks hyfsat mycket. Unga och gamla finns och umgås i samma områden och det det finns stora områden i stan med mycket inflytande från nya tyskar. Känslan jag fick är att toleransen är viktig för Berlin. Viktig för identiteten, viktig för känslan av framåtriktning. Samtidigt byggdes det otroligt mycket, speciellt i de mer centrala delarna. Om några år är kanske den känslan av öppenhet och tolerans borta?


Tolerans. Ordet kommer av franskans tolérance, som i sin tur är av latinets tolerantia, med betydelse tålighet. I modern överförd betydelse fördragsamhet. Det vill säga att kunna ha överseende med det som inte är som du kanske trodde eller förväntade dig. Läs mer här eller möjligtvis här.
#B100G - dag 54

22 april 2018

Min gubbhatt.

En hatt. Har aldrig varit helt förtjust i hatt. Sedan de militära åren är just upplevelse av att aldrig ha rent hår dominerande. Men gatufotografer har tydligen alltid hatt. Mina vänner har ofta en keps. Och det är praktiskt, eftersom vi går i solen. 
Men så hittar jag en i Paris förra året...


Vackraste hatt
Det är lite känslor kring detta att bära hatt, så även för mig. Känns lite gubbigt, om jag ska vara ärlig. Och är det egentligen snyggt?

Keps funkar inte, jag ser ut som en amerikansk charterturist. Och absolut inte en baseboll-variant. Huva (nej, inte hoody, utan uttrycket för att det känns förfärligt)!

Jag på Piazza Navona i Rom

Men det är bra för mig att ha hatt, jag har liksom inte så mycket hår längre. Och det jag har är tunt, så det blir rätt lätt bränt av solen på skulten.
Så döm om min lycka när jag till sist hittade en jag var nöjd med. Och döm om min ledsnad när jag en dag tappade bort den på var favorit-frukostbar i Rom. Som tur är letade frun upp den igen, så den är med hem.

Nå. Gillar du hatt? Och vad känner du när du har en som du gillar på huvudet?

#b100 - dag 53










21 april 2018

Känsla för döden.

Rom är en vacker stad, av italienarna kallade "den eviga staden". Fylld av historia, en vän sa en gång att "Rom, det är en massa sten det". Viktigt då, när en förundras över all historia, att även den hemska delen berättas. Så att du och jag förstår att historia handlar om människor.

På stenen står: Här bodde Adele Ascarelli, född 1898
arresterad 16 oktober 1943, deporterad Auschwitz
död på okänd plats, död okänt datum
De judiska kvarteren (eller ghetto di Roma) har en nerdankad skönhet över sig. Här i de slitna kvarteren är underbart att vandra, umgås och fotografera. Här samsas människor, krogar, hus i en salig blandning. Men tittar du ner bland de så vanliga gatstenarna i denna stad hittar du just i detta område många små "snubbelstenar" (på tyska "stolpersteine", på italienska "sampietrino"). Och känner kanske historien rubba dina cirklar. På några få timmar såg jag tiotals och jag missade säkert de flesta.

Läsa mer? Tyvärr bara på italienska, men det finns ju Google translate... Här ett litet utdrag ur den italienska texten:
På Roms gator  kan du stöta på en blank mässingsplatta... Den står ut bland de andra stenarna och skapar en snubbling i vårt sinne, ett hinder i minnet av Roms historia. Dessa snubbelstenar har sedan 1995 placerats ut i hela Europa av den tyska konstnären Gunter Demnig. Allting börjar 1990 när en kvinna förnekar att tusen judar i Köln år 1940 hade deporterats - som ett generellt bevis på utvisningen av judarna. Då bestämde sig konstnären för att ägna sitt liv och sitt arbete till minne av alla deportationer på grund av ras, politiska åsikter, kulturell bakgrund (romer) eller homosexualitet - över hela världen. Ett diskret sätt att praktiskt manifestera projektet var snubbelstenarna. En sten som blir ett monument. utan att sticka upp från marken den sitter gjuten i. Den stoppar dig inte fysiskt, utan snarare mentalt. På stenen står namnet på ett offer för den nazist-fascistiska förföljelsen, just vid den plats där hen bodde och där, i många fall, utvisning började. Det finns över 22 000 stenar i Tyskland, Österrike, Ungern, Ukraina, Tjeckoslovakien, Polen, Nederländerna och i Italien. I Rom finns det fler än 200 stycken. Detta skapar en ovanlig minneskarta över historien som var...

#b100g - dag 52

20 april 2018

Stolta ord.

Idag delar jag mer än bara mina egna ord. Det blir ett tack och några ord från Sveriges ÖB, som jag fick i brevlådan idag. Det är nästan 40 år sedan min första utlandsmission och ungefär 20 sedan min sista (senaste?). Och skillnaden mellan tjänstgöringen på Cypern och den i Bosnien-Herzegovina är milsvidd. Men, det handlade om samma vilja bå
da gåmngerna. Den att göra rätt.

Överbefälhavare Micael Bydéns ord
Min pappa var på flera utlandsbataljoner, om än aldrig så länge som jag. Han som läkare fick ju tillstånd att göra halva bataljoner (en mandatperiod är normalt sätt 6 månader på plats). Så han hann med både Sinai, Cypern och Libanon innan jag gjorde min första.

Min pappa lever inte idag, men skulle vara lika glad som jag för de vidstående officiella orden från ÖB. Jag har träffat några ÖB under åren och fått tack från dem personligen, men detta är första gången som en ÖB skriver till alla kvarlevande utlandsveteraner med ett tack.

Kanske hamnar det lilla pappret på väggen. Eller så hamnar det som det mesta andra i en låda med "sparat". Jag har aldrig varit mycket för att visa upp medaljer och sådant. Men stolt är jag.

#b100g - dag 51

19 april 2018

Il cavallo.

Il cavallo di Spagna
En häst - il cavallo, flera hästar - i cavalli. Jag lärde mig mycket inför och under min Romresa den gångna helgen. Bland annat att min apps påstående "47 procent flytande på italienska" nog kan tas med en nypa salt. Hur ska jag annars förklara att nästan varenda servitör med ett leende svarade på engelska, när jag gjorde min beställningar på "flytande" italienska?

I kursen gavs en väldigt konstigt urval djur att lära sig, märkligt nog har jag haft användning för de flesta (utom elefante, ragno och serpente). Att jag skulle ha nytta av att veta vad sköldpadda hette förstod jag först på piazza Mattei i judiska kvarteren.

Nå. Hästar såg vi lite var stans. Stora lugna hästar med skygglappar, mitt bland de stora folkmassorna vid både Partheon och Spanska trappan. Bilden här tog jag på uppmaning att ta en "konstnärlig" bild av min vän Ulf A. 

Gillar hästar och har faktiskt ridit en hel del, bland annat i Klippiga bergen och i Bollebygd. Även om jag aldrig var hästkille gillar jag dessa stora, varma djur. Det finns en stillhet och närhet hos en häst som du sällan ser hos andra domesticerade djur. Skulle vara en ko då...

Hästen lät mig i alla fall ta en bild och hälsade att den gillade att bli lätt smekt på mulen. Varför skulle den annars lätt buffat mig i ryggen efter mer kli?

#b100g - dag 50

18 april 2018

Att både höra och se.

Språket har vi för att kunna kommunicera, oavsett vilken metod vi använder. Orden har också delvis skilda funktioner, beroende på om de är uttalade (talspråk) eller om de är skrivna (skrivspråk). Ibland är de helt enkelt inte samma ord. Vi har också olika uttrycksmöjligheter om vi pratar, respektive skriver.


Ordens mening
För talspråket är prosodin (se nedan) av yttersta vikt. I det skrivna språket är meningsbyggnad och ordval mer väsentligt. Talspråket är enklare när det gäller känslor, det skrivna magiskt för filosofiska resonemang och stilistiska krumbukter.

Många har fel när de hävdar vad som är "rätt", bland annat eftersom talspråket av naturliga skäl är äldre än skrivspråket. Svenska är som många andra mer eller mindre barbariska språk. Det talades långt före de första orden blev nedskrivna. Och vissa fel blev det. Till exempel detta med ordet ros pluralform. Det troliga är att roser är mycket mer ursprungligt än det som hävdas vara korrekt - rosor. Det förstår du när du säger ordet fort, i ett sammanhang. I talspråket heter det mycket oftare roser än rosor. Faktum är att de flesta av oss uppfattar den som ständigt uttalar rosor för en snobb. Och det stämmer bra, för troligtvis var de första som skrev ner språket inte av "vanligt" folk. De ville att språket skulle vara utskiljande och statusgivande. 

Men. Spelar det egentligen någon roll? Jag gillar många moderna språkvetares tes om att det är funktionen som är avgörande för ett språks giltighet. Om det är det brukbart, är det i språklig mening verkligen ett ord, en mening eller ett språk. Gruppens användning definierar nyttan.
För ett språk är alltid en social grupps gemensamma egendom, språket gör oss gemensamma och sociala. Men det används också för att dra gränser och definiera både "inne" och "utanför" en grupp. Är det bra, undrar du kanske?

ProsodiFrån latinets prosoʹdia (av grekiska prosōidiʹa, av pros med betydelse till och ōidē som betyder sång). En gren inom fonetik som tittar på talade språkets melodi och rytm (eller i korthet språkets melodi). 
Bland de särskiljande dragen finns kvantitet (längd), betoning (eller tryck), ton, intonation och avgränsning. Dessa används kommunikativt syfte för att särskilja betydelsen hos ord och delar av ord.

#b100g - dag 49

17 april 2018

Bubblan som sprack.

Tillbaka från Rom. Med mycket blandade känslor. Eftersom hela resan avslutades med en mardrömslik sjukhusvistelse i Frankfurt för min fru, är det svårt att ge ord för det goda som Rom gav. Men mycket skön mänsklighet och en del goda samtal blev det. För det är ju det som essensen av gatufotografi - umgänget, nya sociala kontakter och glädje.


"Breaking bubbles"
Bilden här invid tog jag i Trastevere under lördagseftermiddagen. En gatuartist producerade mängder av bubblor och många, både barn och äldre, hängav sig åt jakten. Jag gillar perspektivförändringar, att ge det lite annorlunda till bilden och tycker att just denna bild blev häftig. Gillar du den också?

Jo, det som hände på vägen hem, när jag redan var på ett annat flygplan. 
Min fru fick feber, svimmade och blev i ilfart körd från flygplatsen till universitetssjukhuset i Frankfurt. Är det något jag starkt rekommenderar så är det att undvika att bli akutbehandlad där. För de historier hon nu berättar därifrån, med rå människokyla och total brist på empati kan nog skrämma de flesta. Samtidigt som de vid utskrivning av en lätt förvirrad människa mycket tidigt på morgonen, håller ut handen och kräver en massa pengar. Tacka vet jag svensk sjukhusvård. Men det tar vi en annan gång.

#b100g - dag 48