Att våga vara tyst.

Om frågans roll i kommunikation, del 3.

Hade egentligen tänkt att avsluta min miniserie om frågans roll inom kommunikation idag, men en fundering gör att jag stoppar in ett extra del, innan jag avslutar med det spännande som kallas interkulturella skillnader som del 4 (att vi faktiskt inte har samma kommunikativa frågor i olika kulturer).
För först vill jag ge några ledtrådar till mysteriet: Vad är en god lyssnare? Eller hur ställer jag min bästa fråga?

Jag deltog som handledare i ett större projekt på Sveriges Radio som hette Nyhetsverket för flera år sedan. Detta projekt hade som grundtes att vi alla är goda berättare och att det borde märkas i radion, bland annat i nyhetssändningar. För den som berättar en "god historia" blir alltid lyssnad på. För deprimerande nog är att många nyhetskonsumenter i verkligheten inte hör speciellt mycket av vad som egentligen sägs i nyheterna. Något flera lyssnarundersökningar visat.

Varför ska jag lyssna?

Alla kan berätta
Grunden för hela Nyhetsverks-projektet las i det faktum att alla människors mer eller mindre har en enastående förmåga att kommunicera, att sända och att ta emot. Detta lärs ut från stunden du föds och som vuxna vet vi alla när vi varit med om god kommunikation - då när vi fått dela erfarenheter och kunskap på ett givande vis. Berättandet är del av vårt liv, hur vi förmedlar kultur, sammanhang och social status. Och vi lär oss att både sända och att ta emot tidigt.
Vi tittade noggrant på både tekniken och psykologin bakom god kommunikation. Det finns mycket att ta till sig här, men det är omfattande och textutrymmet kan nog användas bättre om jag förenklar lite.  

Personlig, men aldrig privat
Vi lärde våra deltagare att använda egna berättelser, de som låg nära den egna upplevelsen och vi tog bort dramatiken från att tvingas vara en offentlig presentatör. I små grupper hade vi en slags samtalsgrupper, där vår gemensamma utvärdering visade på vad som fungerar i kommunikationens "sändande" och "mottagande". Sedan anpassade vi kunskapen till nyhetssändarens verklighet. Vi delade upp projektet i: 
1. att skriva levande text 
2. att prata personligt, men inte privat. Med ord som är naturliga för sändaren.
3. Och att i försöka uppnå kommunikationens dialog, istället för monolog. Det sista är lite svårt när du står framför en mikrofon utan någon framför dig som aktivt lyssnar. 
Men vi lyckades med de allra flesta deltagarna, åtminstone med att ge dem en upplevelse att nyheterna de berättade borde vara en del av en "öppen" kommunikation, mellan dig som sänder och den faktiska radiolyssnare, som tar emot.

Ser du mig?

Att titta rätt
En viktig del av detta är medvetenheten om det egna kroppsspråket. För både när du sänder och tar emot, visar vi människor med tydliga gester, kroppsställningar, ansiktsuttryck hur intresserade vi är - av det vi säger och av det vi hör. En enkel övning du själv kan göra är att välja var du tittar när du lyssnar. Att hålla kommunikationen öppen är att mer eller mindre hela tiden se den andre i ansiktet. Det behöver inte vara i ögonen, utan ska vara i triangeln mellan de två ögonen och munnen någonstans. Med blicken där är du "mottaglig lyssnare". Och sedan provar du tvärtom. Ställ först en fråga och så tittar du bort, eller bara på något helt annat i rummet. Det räcker att titta förbi ansiktet på den som pratar. Skillnaden mellan de två sätten att titta är markant i vad du får den som pratar att säga.

Tid att höra
Tiden är en annan viktig aspekt. Vi behöver nämligen god tid, både för att vara sändande kommunikatör och för att kunna ta emot. Ingenting blir egentligen bättre av att du pratar extra fort.
I tidsaspekten ingår också den viktiga tystnaden, pausen. Och det är baske mig svårt för professionella radiopratare. En av de första sakerna vi lär oss inom radion är att tystnad betyder fel, att något inte fungerar. Men det är synd det, för det är i pauserna som du hör vad som är sagt. I eftertanken sätter du ihop det du hört, med din egna erfarenhet och andra intryck. Att någon i denna paus fortsätta prata, stör förståelsen av det tidigare sagda.

Den magiska tystnaden.

Dessutom, det finns ibland inget bättre sätt att få en intervjuperson att säga mer än vad hen egentligen hade tänkt att göra, än att öppna kommunikationen och sedan våga vara tyst. Du tittar lyssnande och är tyst, så länge det behövs. Magiskt för att få folk att berätta mer. Dessutom finns tillfällen då tystnad säger allt, "talande tystnad" liksom. Så tystnaden är intervjuarens bästa vän.

En människa bakom mikrofonen
Vad vi på Nyhetsverket sammantaget också lärde ut, eller egentligen försökte ge våra deltagande kollegor insikt om, var att det går att vara "vanlig" människa som radiopratare. Detta tillför mänsklighet och naturlighet i presentationen, vilket i sin tur ger lyssnaren något han eller hon känner igen och kan relatera till. Att känna igen sättet att kommunicera på från vardagen helt enkelt. 
Naturligtvis finns delar av professionalism som måste stoppas in i detta arbetssätt. Språk, form och innehåll förväntas ju vara korrekt och för nyhetssändaren alltid nyhetsmässigt. Men att i grunden är att vara mänsklig i sin kommunikation viktigast av allt. 

Så glöm aldrig, oavsett i vilken form du önskar kommunicera på, att stoppa in dig själv som människa. Den bästa lyssnaren är ju nästan alltid den som anses vara den mest omtyckta människan, eller hur?


De två första delarna om "Kommunikationens frågor" hittar du här
Del 1: Frågan som ger svaret
Del 2: Stäng inte för öppna frågor
Och sista delen kommer snart - den handlar om varför den viktigaste kommunikativa frågan är olika i skilda länder...
#blogg100 - 077