10 mars 2014

Vad tänker en människa?

Bara du klarat av det basala. Mat, tak över huvudet, skydd och trygghet för barnen. Då börjar du att fundera. Vem är jag? 
Min slutsats är enkel. Viktigast är... att leta medvetet, trots att du troligtvis aldrig får veta säkert. För den största dagen, är en dag av törst.

Cogio, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. 
Sant är att den människa som måste strida för att bara få det allra viktigaste, inte så ofta funderar i medvetet filosofiska banor. Men vi i Västvärlden - med all detta överflöd av mat med mera - har inte bara all tid i världen över för existensiella funderingar. Vi plågas till och med ofta av dem. Varför finns jag? Varför är värden orättvis? Varför kan inte jag bli förstådd? Varför?

Detta att stoppa in sig själv i ett sammanhang är centralt för dessa tankar om vem eller vad du är och varför du finns. Kunskap utgår från medvetenhet, hävdade franske filosofen René Descartes (Cogito, ergo sum är för övrigt formulerat av just Descartes). 

Jaget, världen och sammanhanget. För den tänkande människan är detta allt. Utan ett sammanhang, inga referenser, inget perspektiv. Utan människorna runt omkring är det ytterst få människor som klarar sig (människans agerande speglas och får reaktion i andras respons). Och utan jaget? Ja, försök tänka dig att kunna tänka, utan att ha dig själv som utgångspunkt. Då kan ju inte tanken starta, eller utgå från något.
Till detta tillkommer förnuftet, enkelt uttryckt är förnuftets roll hos en människa att förstå sammanhangen.

Vad är då en människa? För mig (här finns inga enkla sanningar min vän, utan mest subjektiva upplevelser och åsikter baserade på var och ens erfarenhet) är en människa lika med summan av allt som alla andra människor vet, kan, förstår, reagerar och interagerar med, vid, av, för och så vidare. 
Denna övertygelse är för mig grunden varför empati (inkännande) är så viktigt. Vi är helt enkelt inte människor, utan åtminstone en annan människa som reagerar på vad vi gör. 

Mitt specialämne - kommunikation, språk, ord - blir därmed också helt underordnat resonemanget ovan. Vi kommunicerar för att vi behöver agera och reagera med och mot andra. För att vara människor.


Kan en bäver tänka?
Träffade en historieberättande Lakotaindian en gång för länge sedan. Bland de nordamerikanska indianerna är berättelserna kulturbärarna och de flesta historierna berättar om goda moraliska val (oftast utifrån gruppens behov), om överlevnadsstrategier, om naturens fenomen och andra nyttiga saker. Men indianernas berättelser talar också mycket om detta att vara människa.  Denna historia fastnade:

Jag var ute och gick med min sonson, en bra bit från floden. Trots avståndet till vattnet hittade vi plötsligt en medelstor björk, som fällts av en bäver. Vi förstod båda det märkvärdiga och min sonson frågade mig om varför. 
– Farfar, det är ju så långt till floden, för långt för att bävrarna ska kunna använda detta träd. Så varför fällde bävern det?
Jag funderade länge över detta mysterium. Gåtan var svår att förstå, så svår att jag var tvungen att sätta mig ner och tänka. Men något svar kom aldrig till mig, trots mitt långa livs många erfarenheter och historier. Mitt förnuft svek mig. En bäver som fällde ett träd som den absolut inte kunde använda?
– Vet du vad jag tror, farfar?
Jag tittade på min sonson, som leende tittade mig rakt i ögonen.
– Jag tror att bävern gjorde det för att ha roligt.
#blogg100 - 010

1 kommentar:

  1. Njutbar läsning. Jag älskar verkligen att fördjupa mig i filosofi, kommunikation, utveckling. Tack för att du utvecklar dina tankar!

    SvaraRadera