När världen bara stannar.

Du arbetar på. Strävar vidare. Trivialiteter och allvar om vart annat. Kämpar på i vanliga spår. Då slår världen ner på dig med full kraft. Det ofattbara tvingas du fatta. Nu. Direkt.
Nils Horner är död!

Kände bara Nils mycket ytligt, via arbetet och via hemstaden. Han är ett par år yngre än jag. Hade hans pappa som lärare. Men. Har hört honom tusentals gånger. Den där rösten som var på plats i oroshärdarna. Som ledde mig. Som förklarade. Och som lät mig ta ställning till det som annars är så långt bort.

Så kommer nyheten att han skjutits på jobbet. På en gata i Kabul. Hårda nyheter i media om mord, skott, död.

Orden saknas mig. Söker på sociala medier efter vännernas reaktioner. Lika skakade är de. Och jag söker skäl. Förståelse för det ofattbara. Men det går inte. 
Frun berättar från inifrån SR (Sveriges Radio), det företag jag lämnade redan 2008, men som jag har så många vänner kvar hos. Jag förstår att chocken nästan är outhärdlig där. 

Allt stannar plötsligt. Chock. Jag hoppas att de som kan tar hand om varandra. Stannar upp och ser varandra. Förstår att det är en stor gemensam sorg detta. Visserligen olik i skepnaden hos olika personer, men likadan i djupet.

Denna dag - då världen stannade och blev sämre - sänder jag mina tankar till Nils och hans anhöriga, till hans nära vänner. 
Förlusten är stor, men minnena är större.

... ett inlägg bortom #Blogg100