Det är lätt att ryckas med i det förfärliga. Att bli lätt berusad i det ovanliga och chockartade. Jag vet. Jag har arbetat i drygt 20 år som journalist, jag har varit med på två utlandsmissioner med försvaret, varav den ena (BA07) i Bosnien-Herzegovina. Jag har sett min andel av döda och skadade människor. Förfärligt varenda j-a gång och traumatiserande om du inte har verktygen och medarbetare/vänner att bearbeta upplevelserna med. Vi reagerar alla olika på trauman, men en sak har vi gemensamt och det är att vi reagerar. Jag vill inte på något vis förringa eller förminska den äkta känsla just du har, men ett visst mått av perspektiv är alltid nyttigt att ha med sig.
Samma värld som förr
Världen är likadan idag som den var förra veckan eller förra månaden. Medvetenheten om vissa saker har förändrats, men inte världen i sig. Om någon trodde att vi i Sverige skulle förskonas från attacker av detta slag är den personen antingen väldigt naiv eller bara okunnig.
Hat driver hat
Hat skapar hat, även hos "goda" människor. De som tidigare inte drabbats av annans hat kan mycket lätt bli hatisk själv när detta sker. Ett skäl till att folk begår omänskliga gärningar är för att just skapa detta hat hos andra. Glöm aldrig det.
Medmänsklighet överlever
Något som alltid sker vid kriser och trauman är att vi "vanliga" människor kliver fram och är villiga att hjälpa till. Just när vi har drabbats som hårdast frågar vi oss oftast "kan jag göra något?". Just denna egenskap hos människor gör mig varm. Jag har sett det överallt i världen. De som drabbas vill (om de inte är väldigt traumatiserade) hjälpa andra. Varför? Jag tror det har med vårt tydliga sociala förmåga. Vi ser där och då fördelen med att dela, hjälpa och stötta.
Bråttom vinner inte
Vi har så bråttom att få veta vem, hur, vad och framför allt varför. Framför allt det sista är väldigt viktigt i sorgearbete. Bara den som har en egen uppfattning om "varför" kan gå vidare. Men jag tycker att frågorna kommer för tidigt. Den som är inne i chock eller sorg behöver hjälp bit för bit. När det gäller myndigheters arbete är det lagom snabba, enträgna och metodiska rätt väg att gå. Tyvärr måste nu polisen hela tiden svara på frågor som de just nu inte kan svara på. En svår balansgång mellan avslut och att hitta rätt.
Sorgen är personlig
Jag sörjer med er drabbade och tänker på er. Men ska jag vara ärlig inte lika mycket som med en vän som förlorade sin 14-årige son förra veckan. Hon som hade barn med på olycksbussen utanför Sveg. Sorgen är personlig och måste få vara det. Det är i den nära familjen vi måste få sörja mest. Och där vi måste visa störst respekt för varandra som människor.
Vi lever i en delvis förfärlig, delvis underbar värld. Var och hur finns du?
#blogg100 - dag 39
Jag finns här.
SvaraRaderaOch jag sörjer - men djupdyker inte i den. Kanske för att jag inte är nära berörd, bara, som så många andra, berörd.
Samtidigt håller jag fast vid kärlekens ljus. Endast så kan jag leva mitt liv. Svärmor messade och frågade om vi verkligen kan åka till Stockholm som planerat om ett par dagars tid. Och mitt svar blir: Självklart. Något annat går inte. Jag väljer att leva livet, och då kan jag inte med misstänksamhet och misstro vandra vägen fram.
<3
Sorg är svårt. Jag sörjer mitt land och människorna men som du säger så är det inte samma sorg som det hade varit om det var något nära eller som din vän.
SvaraRaderaTack. ”Bråttom vinner inte” - den tar jag med mig framåt.
SvaraRaderaTack för kommentarer. Sorg är för mig bland mest centrala i att vara människa. Ingen kommer från den, den är personlig och det går att lära sig massor av den. Men. Den kan inte stängas ute eller ignoreras. Bästa vägen är alltid rakt igenom den, oavsett hur mycket det kostar på.
SvaraRaderaGillar din kommentar Helena om "Jag finns är". Visst är det väl precis så vi bäst handskas med våra trauman.
Återigen tack för era tankar.
Så fint och klokt skrivet.
SvaraRaderaVisst är det samma värld och Sverige som det var i förrgår, även om det sitter folk i TV och pratar om att Sverige förlorat sin naivitet och terroroskuld. Hemska saker att säga.
Tack Vonkis. Jag gillar det faktum att folk ställer upp för varandra och för blåljusfolket. Mer sånt!
SvaraRaderaÄven jag fångas in av orden "Bråttom vinner inte". De rimmar gott med min insikt i att det inte är tid som läker alla sår, men den tid vi spenderar i läkande läker våra sår. Så det är vad vi gör med den tid vi har. Och om vi bara har bråttom så vill vi liksom hoppa över en massa viktiga steg, steg som är viktiga för att de hjälper oss att läka.
SvaraRadera