Så tyvärr har jag fler historier att berätta än vad som berättats. Fast alla ni som deltagit i grupp under tuffa förhållanden, kriser eller trauman vet ju att det är med de som var med som störst förståelse fås.
Men. Vågar du fråga? Om hur det egentligen var...
 |
| En av alla dessa broar som inte längre fanns. Foto Lars Hedelin. |
 |
| Pressofficerarna på BA07, jag, Lars H och Göran G. Foto Karin Malmsten |
 |
Det var ett Nato-förband och -uppdrag,
men mandatet var hela tiden FN:s. |
Jag kan inte ens tänka mig vad du kan ha upplevt. Jag vet inte ens var du var eller vad du gjorde. Jag vet dock att folk kan vara väldigt rädda för att fråga om svåra händelser och det är synd. Jag hoppas du har någon kvar av dem du var där med, för du har rätt, det är bara de som upplevde samma sak som du som verkligen kan förstå.
SvaraRaderaI Bosnien med Svenska Nato-bataljonen BA07. Pressofficer i bataljonsstaben. Men det är inte farligt att fråga, vare sig för mig eller för den som frågar. Trodde bara folk var mer intresserade. Vännerna från den tiden har jag kvar, men pratar inte så ofta med dem heller.
RaderaJa hur var det egentligen, håller med Emma, att det går inte ens att föreställa sig. Vilket otroligt mod. Tänker att det är identifikation och att sätta ord på trauma som kan hjälpa till att läka. För minnen finns kvar och upplevelserna.
SvaraRaderaNej, kanske inte lätt att förstå. Men viktigt arbeta för detta var det. Och med stor stolthet jag berättar att jag är en av de som fick Nobels Fredspris en gång i tiden (men för insats som var mindre viktig - Cypern 79/80). Vissa minnen glömmer du aldrig.
RaderaBerätta även fast ingen vågar fråga! Tänk att vi ska ha så svårt för att prata om smärtsamma saker! När de är de viktigaste! För att förebygga, både känslan av att vara ensam och för att förhindra att vissa saker återupprepas!
SvaraRaderaFast den som inte är villig att lyssna är det svårt att berätta vad som helst för. Eller?
Radera