Vissa av dessa ord använder vi ofta utan att reflektera vad det är vi egentligen säger. Två av dessa ord är prefixerna (framdelen av ordet) styv- och svär - som i styvmor och svärson. Så här en enkel förklaring till dessa vanliga ord.
Suffixet svär- är ett gammalt indoeuropieskt ord med betydelsen just svärmor. Därifrån har vi sedan bildat alla former för ingiftna familjerelationer, inklusive just svärmor - som då egentligen är ingift två gånger om...
Svär-. I fornsvenskan användes ofta orden svær och sværa för svärfar respektive svärmor. Ordet har sin grund i germanskans swehrôn som i sin tur troligtvis kommer från indoeuropeiskans suekura. Svär- är direkt besläktat med orden syster och svåger samt namnet Sven.
Svära. Verb byggt av svordom, Svor- betyder ungefär att tala, prata uttala sig - så småningom med betydelsen att tala högtidligt och att avge ed. Germansk-gotiskt ord med indoeuropeiskt ursprung. Moderna användandet är också relativt gammalt, ordet användes ursprungligen ungefär med betydelse att genom ed hålla demoner borta.
Styv-. På fornsvenska oftast stjiw-. Släkt till exempel med dels stympad, dels andra nordiska språks sted- och stæd, med betydelse ställe.
Styv- betydde ursprungligen berövad av föräldrar och fick så småningom genom betydelseglidning innebörden den som är istället för den berövades föräldrar.
Styv. Samma ord som stel. På fornsvenska stiw eller stijff (jajamänsan, samma ord som engelskans stiff), ursprung från latinet och indoeuropeiska med betydelsen påle, stock.
När två ord med skilda ursprung och betydelse, men har samma stavning och uttal kallas det homonym. Det kan en bygga skämt på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar