Tiden förlåter.

Vi har en vana vi människor att bli arga när något inte blir enligt vår egen övertygelse. Men bra nog är vi samtidigt så vettigt konstruerade att vi med tiden anpassar oss och i de flesta fall glömmer varför vi egentligen blev så arga. Är det så enkelt att tiden läker alla sår?

Anledningen till denna text är en artikel om motståndet mot monumentet över offren på norska Utøya. I den går att läsa om hur lokalbefolkningen i den norska kommun där monumentet ska stå är upprörda över utformning och storlek. "Vi vill inte ständigt bli påminda", är huvudskälet till motståndet, trots att beslutet om monumentet redan tagits av norska regeringen. Klicka här för artikel i Svenska Dagbladet.

Maj 2008, Pinocchio i Borås. Foto GFN

Det som slår mig är att det inte är första gången det blir allvarliga motsättningar när offentlig miljö ska förändras - oavsett om det handlar om skulpturer och monument eller bebyggelse och vägar. Ilskan brukar i dessa fall alltid vara mycket påtaglig och tonen är, ja för att uttrycka sig milt, brysk. Men samtidigt säger tidsperspektivet att dessa motsättningar nästan alltid går över. Det finns två exempel jag tänker på. Det ena är vid det här laget sex år gammalt och konflikten är svår att ens komma ihåg, det andra är från slutet på 1980-talet.

1. Pinocchio i Borås. Ilskan bland lokalbefolkningen i Borås var grandiös, och det av flera skäl. Statyn var "för stor, fel för Borås, den var odemokratiskt tillkommen" och så vidare. Roligast var kritiken om att Pinocchio räckte lång näsa åt alla politiker.
Fast när statyn väl invigdes i maj 2008 var nästan allt motstånd mot den 9 meter höga statyn på trädockan Pinocchio som bortblåst, över en natt. 
Det enda klagomål som hörs idag är väl snarare av typen: "Vad liten den är, ska vi verkligen ha träd runt om honom, han syns inte"...

2. Trädkramarna i Ödsmål. När väl beslutet att bygga motorväg norr om Stenungsund var taget, började 1987 en av Sveriges största miljörörelse-konflikter mellan motorvägsmotståndare och motorvägsbyggare. Polisinsatser och mera gjorde det hela till nyhetsmaterial över flera år. Här en kortfattad beskrivning från Helsingborgs Dagblad.
Idag? Ingen som knappt kommer ihåg att uttrycket trädkramare kommer just från beskrivningen av denna konflikt (och från början från Indien). Motorvägen står där och ingen ser de djupa spår i kulturlandskapet som vägen faktiskt gjort. Vi liksom inte bryr oss. Intressant nog anser inte heller miljövänner att det är någon mening att fortsätta älta den konflikten. Så idag finns det ingen konflikt, bara en viss sorg. Dock ledde denna första trädkramar-konflikt till en ny politisk syn på miljöarbete i Sverige.

Glöm inte tidsperspektivet
Sammanfattningsvis är det inte så att konflikter bara försvinner. Men tiden gör konflikterna mer hanterbara. Och när den värsta ilskan gått över (oftast i samband med att en brytpunkt inträffat, till exempel invigningen av det nya) går det att börja prata i normal ton igen. Jag vill inte påstå att konflikter som sådana bara går över av sig själva för det gör de oftast inte, men när det handlar om symboler som vägar, skulpturer och liknande finns ett tydligt tidsperspektiv. Och kanske vore det bra att komma ihåg det, den gången en är mitt i en ilsken konflikt?
#blogg100 - 059