Den omsorgsfulle. Den som alltid gav, ibland mer tydligt till alla andra än till sig själv eller till sina egna barn. Hon som alltid ställde upp "om det behövdes".
14 år sedan och sex månader och 29 dagar sedan. Som min mamma tystnade för evigt. Då hade hon det sista halvåret, med hennes mått mätt redan varit ovanligt tyst. Min mamma pratade mycket, förklarade och var engagerad - nästan hela livet. Men de sista sex månaderna var hon på väg och lyssnade mest.
Jag kan dock fortfarande höra hennes röst, den uppsalensiska varma. Någon stans långt därinne. Är det kanske så vi får våra förfäder att leva? Genom levande minnen? Och genom att tänka på min mamma, funderar jag också lite på hennes föräldrar, Greta och Anton Fägersten (hon född Malmgren). För idag finns inte så mycket kvar av dem, bara mina och mina syskons minen av dem. Mina barn har egentligen ingen aning om vem de var. Deras odödlighet kan därmed försvinna när som helst. Fast det kanske är ok?
 |
| Jag och mamma för cirka 25 år sedan |
 |
| Mormor och morfar för kanske 100 år sedan |
Mors dag är en högtid då barn firar sina mödrar, men är även en kommersiell högtid som i Sverige firas sista söndagen i maj. I Sverige är den ej allmän flaggdag (det är det i Finland), men flaggning förekommer. Dagen firades första gången i Philadelphia (USA) 1905 av amerikanskan Anna Jarvis, för att på årsdagen av moderns bortgång hedra hennes minne. Första gången som mors dag firades i Sverige var 1919.
#blogg100- dag 89
Att minnas röst, skratt, doft är en skatt jag skulle vilja kunna kapsla in och öppna när jag behöver....det är lätt hänt att tappa bort något av det mitt i livet.
SvaraRaderaJa, det liksom sakta försvinner. Tur då att samma sak händer med sorg och saknad. Annars kanske livet var outhärdligt?
RaderaMmm.
RaderaKanske det ja.
Lite vemodigt och melankoliskt att tänka så. *Passar min sinnesstämning ganska bra just nu*
Hmm. Livet är upp och ner, aldrig en rak linje... tvingar jag mig själv att tänka...
RaderaÄr aldrig på mina föräldrars grav, men kommer på mig flera gånger i veckan att vilja ringa dem, trots att det är 17 år sedan de dog. Är det nåt roligt som händer så vill jag berätta. Är jag lite ledsen så vill jag berätta om det med. Tycker om att de finns i mina tankar och i "mitt hjärta", och det verkar din mamma också finnas
SvaraRaderaPrecis så. Det finns ständigt saker som just min mamma skulle behöva höra. Tänker jag, även om det är ett tag sedan som jag faktiskt sträckte mig efter telefonen. Att vilja dela med sina föräldrar, att inte kunna, att känna den tomheten. Är det att vara vuxen?
RaderaKanske, eller att inse att hur gammal man än är, man alltid någons barn.
RaderaJa. det perspektivet är viktigt.
Radera