Skit i accenten.

Det behövs ytterst sällan accent i svenskan. Egentligen är den (som så mycket annat i skrivspråket) en influens från talpråkets prosodi och fonemtryck. Men behövs den? Nästan aldrig.

Onödigt!

Orden maner, baner och faner syns i bland med accent över -e-. Något som i två av tre fall är fel enligt AOL (Svenska akademins Ordlista). Märkligt nog är det bara manér som kan/ska skriva med accent. Det beror på att det finns ett annat ord om stavas exakt likadant - maner. Rekommendationen från Språkrådet är dock att avstå från accenter, med denna förklaring

" (utan accent) hade gärna fått vara ”ensamform” i SAOL. Risken för sammanfall är i stort sett obefintlig, och vi klarar oss ju bra utan accent i betydligt vanligare ord, t.ex. banan och fasan, trots att dessa är homografiska med bana-n och fasa-n."
Hela förklaringen till accentförfarandet kan du läsa om här.

Prosodi."Melodin" i språket, eller språkets ljudegenskaper. ytterst viktigt för att få fram rätt mening i det som vill sägas. Inom prosodi pratas om till exempel tryck, intonation och rytm. Prova bara att säga detta med tryck på de olika stavelserna:
"Han sparkade bollen". Beroende på om trycket ligger på första, andra eller tredje ordet får meningen olika betydelser: 
1. Det var han och inte hon.
2. han sparkade - tog till exempel inte upp bollen med händerna.
3. det var bollen han sparkade på, inte något annat.

Fonem. Minsta ljudbärande del av ord, består ofta av en vokal och mellan en och fyra konsonanter. Ordet konsonant innehåller tre fonem.
#blogg100 - 33