Social kommunikation när den är som bäst.

Våra nya sätt att kommunicera på är både bra och dåliga, beroende på syfte med användandet. Jag vill ändå dela något som gjort mig så otroligt varm om hjärtat. För ibland blir allt helt rätt.

Slutet av texten och många "gilla"

Det var Fars Dag i söndags, med allt vad det innebär. På Facebook skrev jag av mig lite om mitt föräldraskap, eftersom jag tyvärr alltför ofta känner mig känslomässigt låg, på grund av engagemanget i min autistiske son.
Men responsen blev helt otrolig. Till och med idag, har hela 128 personer "gillat" min text och nästan 30 personer kommenterat den, med värmande och stödjande kommentarer.
För mig betyder detta extremt mycket. Dels fick jag chansen att berätta hur jag har det, dels har jag fått förståelse. Utan att vara elak mot någon. Det känns mycket bra.

Om du vill kan du läsa min text här. Den som handlar om att vara förälder till ett barn med extra behov.

"Idag vill jag be om ursäkt. Förlåt.

Förlåt för att jag ofta är lite sur. Förlåt för att jag ibland t o m är vresig. Förlåt för att jag ibland har svårt att förstå roliga saker. Förlåt för att jag helt enkelt ofta varit lite tråkig under hela 2000-talet

Det är Fars Dag idag. Även jag är far. Det blev jag första gången för snart 17 år sedan. Och sedan var det dags igen i mars 2000.
Då föddes min andra son, han som är lite annorlunda. Och sedan dess har jag lärt mig otroligt mycket om det som är annorlunda, det som inte fungerar som vanligt och om svensk sjuk- och hälsovård.
I korthet har min yngste son minst sex olika medicinska diagnoser, varav autism är den som fungerar bäst. Bäst att förklara med, bäst att få förstående nickar med, bäst att förklara min surhet med.
För en sak slog mig idag - på Fars Dag - och det är att jag de senaste drygt 14 åren inte har så mycket marginal i känslolivet. Och det är för det som jag vill be om ursäkt. Det är inte min sons fel. Han är en underbar ung man. Det är inte samhällets fel, vi gör som organism oftast det som vi tror är bäst för varandra. Och det är inte mitt fel, jag försöker ju så gott jag kan.
Men det blir ändå så ofta fel. För jag orkar inte alltid le, jag orkar inte förstå skämt om de som är avvikande och jag orkar inte alltid delta i det där ni gärna vill att jag ska delta i. Vi är nämligen upptagna i att försöka ge min yngste son den bästa möjligheten till ett ok liv. Vilket tar enormt mycket tid, kraft och utrymme. Och det gör mig, allt för ofta, till en sur gubbe.

Så för min del (och en hel del andra som även de har barn med "extra behov"):
Sorry, jag ville egentligen inte att det skulle vara så här. Hoppas du ändå står ut med mig?"