Lyckligt överkörd.

Skriver detta på onsdagskvällen (jobbar tiiiiidigt torsdag morgon) efter tunga turnéstarten för Thåström här i Göteborg. En konsert som fortfarande snurrar och virvlar i mig. Gillar grabben (60 bast minsann) rejält, men en konsert med honom kräver sin person. Och för den som vågar ta in det är belöningen mastig - en överkörning i rök, ljus och ljud som vibrerar härifrån till Saturnus.

Thåström i Lisebergshallen. Mobilfoto Helén Palmqvist Novik

"Pimme" kallas han tydligen. Jag var sen på tåget, bland annat eftersom punken gjorde sitt inträde i Sverige under min utbytesår i USA (årsskiftet 76/77). När jag kom hem var proggen glömd och vem som helst som bara ville satt och trummade stenhår och skitsnabbt på hinkar med mera. Nä, punken var inte helt och hållet min grej, så jag höll mig till min bluesiga eller symfoniska rock istället.

Så småningom har det visat sig att en av de där skitungarna var gudomligt och rockigt bra. Tyngden i Thåströms musik gillade jag redan i Imperiet (efter en rad klassiker med Ebba Grön) och sedan dess har jag lyssnat och känt mollbestänkta vrålriff kännas mer poetiska än någonsin.

Skönhet i vrålet
Gårdagen ja. Rökmaskinen slog de på en minut innan spelningen började och sedan var den aldrig avstängd. Mest vällde den ut från scenen som den våta dimman i Blade Runner. 
Den hysteriskt moderna ljusriggen riktades och sken mest mot publiken och visade bandet oftast som stiliserade silhuetter. 
Och musiken... jag känner den fortfarande dunka i mina ådror. Vi i publiken blev överkörda helt enkelt. Spelade ingen roll att mixningen inte alltid satt, att rundgångstjut stack ut nån gång eller att tystnaden ibland kändes mer bedövande än vrålet. Thåströms röst skär i mina hjärnceller än och hade jag inte haft öronproppar hade jag nog varit lobotomerad vid det här laget.

Så hur känns det? Att bli totalt och själsligt överkörd, menar jag?
Jag är lycklig.

Läsa mer?
GPs recension var klar strax efter min egen text (klicka och läs)