Vissa äldre ord är ibland lite svåra att härleda*, trots att de kan finnas många liknande ord, både i svenska och i andra närbesläktade språk. Här är tre exempel på ord som kan förbrylla lite.
Fjor. Eller fjol. Betyder helt enkelt förra året. I södra Sverige används i första hand fjor, i Mellansverige fjol. För mig som ursprungligen kommer från Uppsala känns därför i fjol mest naturligt, men båda stavningarna är korrekta.
Numera med ett i framför, men från början utan denna preposition. Från mellanhögtyskans ferði (ð är ungefär ett ljudande d och finns fortfarande i isländskan).
Ordet fjor tros vara besläktat med till exempel fjärran och betydelsen långt bort. Och kanske kan du förklara den nuvarande betydelsen i överförd betydelse, långt borta i tiden...
Belåten. Betyder att vara nöjd eller tillfreds. Fornsvenska belatin. Egentligen förvrängning av fornsvenska belata, med betydelsen överlämna eller beläna.
Hur ordet fått dagens betydelse är svårt att veta. För det är en forntysk metod att sätta detta be- som prefix, men då syftandes till något som är på eller till. Alltså borde ordet belåten snarare betyda något typ tillägnad, överlåten eller kanske tilldelad. Men det gör det alltså inte.
Dosa. Betyder ju liten ask, låda, burk. Troligtvis släkt med ordet för hög med sten, döse. Språkforskare tror att ordet började användas under fornsvensk tid, på grund av uttalet av långt o. Men vad ordet kommer ifrån vet ingen säkert. Det är hur som helst inte besläktat med ordet dos (som egentligen borde uttalas då:ss), för det ordet kommer från grekiskans dosis (gåva).
Klokare? Inte? Men i alla fall något att diskutera över ett glas rött kanske...
* Härleda. Betyder att leta upphovet eller upprinnelsen till något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar