Utan en själ.

Jag har aldrig varit rädd för världen, människorna eller naturen. Men det händer att jag räds mig själv. För lyckan finns där inte varje dag och det är mina egna tankar som skrämmer. Oron för de närmaste, oron över samhället, oron över vår gemensamma lycka och glädje. Krig gör mig oroligare än det mesta. Och då har jag ändå arbetat i utlandsbataljonerna för Försvarsmakten. Jag är rädd för det som jag vet kan ske. 
För själlösheten.

Skuggan

Har jag ens en själ, har du? Spelar det någon roll vad vi gör i detta liv? Sådana frågor gör mig (kanske inte rädd, men) orolig. För när människor agerar utan omsorg för helheten, för det gemensamma - då blir det krig. Krig på alla möjliga nivåer. Och jag är rädd att förlora den lilla själ jag har.

Vad är du rädd att förlora?

#b100g - dag 45