En tuff dag/kväll/natt.

Valborg. Eller egentligen Valborgsmässoafton. En magisk dag när du i första hand är lite yngre. Fylla på stan är en sak, men äventyret. Utmaningen. Klivet in i vuxenvärlden. För mig är Valborgsmässoafton direkt förknippat med detta.

Valborgsmässoafton

Ljumma vårkvällar med glädje. Eller ruskregniga sökanden efter en bra fest. Jo, vi är många som varit där, på Valborgsmässoafton.

Valborg, ja. Det är egentligen 1 maj som Valborg inträffar, därför är det korrekta benämningen för idag Valborgsmässoafton.

Att elda är stort i vissa delar av Sverige denna dag. En hednisk rit att fira sommarhalvårets ankomst (jodå, precis idag, med astronomiska mått mätt) som delvis stoppats in i den kristna heligheten med S:t Walpurgis. Mer om det kan du läsa här (klicka). 
Och om Finlands motsvarighet "Glada Vappen" kan du läsa här (klicka).

#b100g - dag 61

Favorit i färg-repris.

Jag började att på allvar syssla med gatufotografi 2013, 2014 gjorde jag min första storstadsresa med gatufotogänget. Utan att vara allt för självkritisk har mina bilder säkert blivit bättre ju längre tid jag hållit på med detta. En sak som jag verkligen gillade med London var tunnelbanan. Som bilden här intill är tagen i, en dag i april 2014.

Through it all

Det finns en del enkla knep för gatufotografen, ett av de grundläggande är att komma nära. Ju närmare motivet du kommer, ju mer dynamik, perspektiv och djup får du i din bild. Den blir helt enkelt inte bara "platt". Men det är viktigt att tillåta sig själv att ta reglerna med en nypa salt. De är vägledande, men ibland fungerar det utmärkt utan regler.

Bilden här på sidan brottades jag en hel del med. När jag först såg den hemma vid datorn var den mer eller mindre ointressant. Det beror på at bakgrunden var så rörig. Det är en affisch på tunnelbaneväggen, med reklam för en hamburgare. Den är fylld av färg och störde motivet alldeles vansinnigt. Så först struntade jag i bilden. Sedan (någon månad senare) prövade jag att göra ut den i svartvitt och en hel del kontrast och plötsligt blev det märkbart bättre (se lilla bilden bredvid här.

Through it all - svartvit

Inför en utställning som jag hade på SVT/SR i Göteborg ville jag dock bara ha med färgbilder och började pröva mig fram med att ta en del svartvita gamla favoriter och göra dem i färg, men med lägre mättnad i färgerna. Resultatet är det du ser överst i inlägget. Jag tycker att den blev bra. Vad tycker du? Du kanske gillar den svartvita bättre?

#b100g - dag 60

Through it all - originalet

Vänta lite.

Jag tror att tveka är något viktigt. Ibland ska en verkligen skynda snabbt, ge sig hän och kanske bara våga stega ut i det okända. Men det finns också rätt många tillfälle när tvekan är bra, ett skydd, ett sätt att göra rätt.

Utan tveka

Det är allt ett konstigt ord, tveka. Vi har ytterst få idag moderna ord som börjar på tv- (nä, TV är inget riktigt ord). 

Jag kan med ålderns rätt bestämt säga att smarthet och erfarenhet medför tvivel. En hör så mycket (speciellt från unga) som sägs med emfas och övertygelse. Dock är det oftast inte en hel sanning som brukar försvaras. Livet är liksom varken svart eller vitt, eller hur?
Så, ett tveka lite ganska ofta är nog bara smart. Eller vad tycker du?

Tvekan är ett av mina #vackraord. Läs mer här (klicka).

Tveka. Osäker på sanningen, eller vara obeslutsam. Fornsvenskt ord, som på äldre nysvenska (1520-1730) som också kunde skrivas tväka och troligtvis tvika. På fornsvenska även tvivla (samma ord, alltså). Dock, den förklaring många tror ligger bakom, att prefixet tve- kan härledas från två (som i delad) är troligtvis felaktig.

#b100g - dag 59

Ett blommande löfte.

Vid det här laget kanske du förstått att jag lever bättre under sommarhalvåret. Så denna vår, denna seeeeeeeega vår sliter lite på humöret. Men igår blev det några bilder (OBS, ej gatufotografi!) på Järntorget i Göteborg som inger hopp. För om bara körsbärsblommorna slår ut finns allt hopp i världen om bättre tider.

Våren ja. Kom enligt kalendern redan för snart två månader sedan och enligt meteorologerna först is lutet av mars (i Göteborg). Men varmt nog för kortärmat har det varit typ en dag så här långt under 2018. Personligen var jag i Rom och hade det lite varmare än i Sverige för två veckor sedan, men även där klagade restaurangägarna på en hemskt dålig vår.
Meteorologisk vår? Kolla här (klicka).

#b100g - dag 58

Ensam eller flera.

Funderar rätt ofta på jag och vi, och ibland på du och ni. Just därför att en människa vore aldrig en människa om hen alltid var helt ensam. Själva definitionen av vilka vi är görs i ett sammanhang och alltid i relief till andra människor.

Detta vi

Att ta hand om sig själv är viktigt, men det kan bara ske i relation till någon annan. Att vara ensam betyder vara utan annan människa, eller hur?

  En gång i tiden var jag med och satte upp John Steinbecks  underbara Möss av Människor på Älvsborgsteatern. Underbar att spela, men ack så tragisk.

Jag arbetade i huvudsak som inspicient och turnéledare, men hade även en mindre, rätt elak roll. Över huvud taget är pjäsen en slags tragedi och vi kände att det var viktigt att definiera dels varför vi spelade denna pjäs, dels hur dödsfallen (speciellt det sista) kunde rättfärdigas. Slutsatsen vi i ensemblem drog (och som jag aldrig glömt sedan dess) var enkel och löd så här: 

"Din framtid ligger alltid i en annan människas händer". 

För oavsett om livet är medvetet eller bara "händer", så beror allt på samspelet med andra, den sociala interaktionen. Det är också genom samarbete som vi kan lära oss att förlåta och gå vidare, trots rätt hemska upplevelser. För framtiden ligger alltid hos en annan människa. Och en annan människas framtid kanske ligger i dina händer?

#bl100g - dag 57

Stad fylld av färg.

Igår skrev jag om mitt ogillande för grått, idag blir det mer färg just därför. Och en riktigt bra stad att uppleva färg i är Lissabon. Vi var där i april för två år sedan, ungefär samma tid på året. Det var skönt i luften, omgivningarna var väldigt mänskliga och människorna skönt färgstarka.

Balcony chat

Jag kan starkt rekommendera Lissabon (och jag har gjort det förut) Både stadslivet och mat o dryck passar mig utmärkt. En hel del god fisk, vinho verde och  portvin, men framför allt relativt öppna människor som det är lätt att få sig en liten pratstund med.

Själv bodde jag på en höjd ovanför stora torget Rossio, vår samlingspunkt varje dag. Du måste vara beredd på höjdskillnaderna och att gå en del, men staden är fascinerande med både öppna ytor och smala gränder. Och ett härligt kvälls- och nattliv. 
Obrigado, Lisboa!

#b100g - dag 57

Ge mig mer färg.

Få saker tycker jag så illa om som själva gråheten. Ge mig katastrof och storhet, starka färger och omtumlande upplevelser. Men själva gråheten i livet? Huva.

Dessa dagar

Om jag fick välja skulle de gråa dagarna aldrig ens vara. Jag behöver dem inte för vila, återhämtning och så vidare. Det finns det andra färger för. Grönt till exempel symboliserar vila på ett aktivt sätt. blått är hav och evighet, rött känslor och kärlek och så vidare.
Grått är avsaknad av allt det där andra, utan liv, värme eller innehåll.

Jag uppfattar personligen helt enkelt grått som en ovänlighet eller hån mot människor (se nedan för historiskt belägg för detta). Jag är väl medveten om att vi uppfattar färger och deras inneboende betydelse helt olika. Så hur är grått för dig?

Grå. På fornsvenska troligtvis mer ä än å, med uttal grä. Finns i germanska och kan eventuellt härledas tillbaka till latinets (g)rävus. Det finns språkforskare som tror sig kunna härleda ordet ända tillbaka till indoeuropeiska. Ett ord som funnits länge i svenskan, ibland med betydelsen ovänlig (bland annat därför uttrycket en grå funnits som omskrivning på på en ond människa/hin håle.

#B100G - dag 55

En tolerant stad.

Berlin var en bra överraskning, även om jag borde ha förstått att det är en bra stad även tidigare. 2014 var jag där två gånger, dels för att se två utställningar tidig sommar (David Bowie och Ai Wei Wei), dels att bara fotografera i september. Minst av allt imponerade "currywurst", mest den öppna attityden till människor.

The approach

Berlin är fortfarande del(!)vis  en delad stad. Det är ganska stor skillnad om du jämför områdena som var Västberlin och Östberlin. Om några år är den skillnaden säkert bortbyggd, men när jag var där var den uppenbar.

Inte minst gällde det byggnadsstilen i östra delarna. Stora monumentala byggnader, delvis övergivna. Karl Marx-strasse var full av dem.

Mest av allt imponerade blandningen av människor och människotyper. Allt från knarkare och höga akademiker umgicks hyfsat mycket. Unga och gamla finns och umgås i samma områden och det det finns stora områden i stan med mycket inflytande från nya tyskar. Känslan jag fick är att toleransen är viktig för Berlin. Viktig för identiteten, viktig för känslan av framåtriktning. Samtidigt byggdes det otroligt mycket, speciellt i de mer centrala delarna. Om några år är kanske den känslan av öppenhet och tolerans borta?

Tolerans. Ordet kommer av franskans tolérance, som i sin tur är av latinets tolerantia, med betydelse tålighet. I modern överförd betydelse fördragsamhet. Det vill säga att kunna ha överseende med det som inte är som du kanske trodde eller förväntade dig. Läs mer här eller möjligtvis här.
#B100G - dag 54

Min gubbhatt.

En hatt. Har aldrig varit helt förtjust i hatt. Sedan de militära åren är just upplevelse av att aldrig ha rent hår dominerande. Men gatufotografer har tydligen alltid hatt. Mina vänner har ofta en keps. Och det är praktiskt, eftersom vi går i solen. 
Men så hittar jag en i Paris förra året...

Vackraste hatt

Det är lite känslor kring detta att bära hatt, så även för mig. Känns lite gubbigt, om jag ska vara ärlig. Och är det egentligen snyggt?

Keps funkar inte, jag ser ut som en amerikansk charterturist. Och absolut inte en baseboll-variant. Huva (nej, inte hoody, utan uttrycket för att det känns förfärligt)!

Jag på Piazza Navona i Rom

Men det är bra för mig att ha hatt, jag har liksom inte så mycket hår längre. Och det jag har är tunt, så det blir rätt lätt bränt av solen på skulten.
Så döm om min lycka när jag till sist hittade en jag var nöjd med. Och döm om min ledsnad när jag en dag tappade bort den på var favorit-frukostbar i Rom. Som tur är letade frun upp den igen, så den är med hem.

Nå. Gillar du hatt? Och vad känner du när du har en som du gillar på huvudet?

#b100 - dag 53

Känsla för döden.

Rom är en vacker stad, av italienarna kallade "den eviga staden". Fylld av historia, en vän sa en gång att "Rom, det är en massa sten det". Viktigt då, när en förundras över all historia, att även den hemska delen berättas. Så att du och jag förstår att historia handlar om människor.

På stenen står: Här bodde Adele Ascarelli, född 1898

arresterad 16 oktober 1943, deporterad Auschwitz

död på okänd plats, död okänt datum

De judiska kvarteren (eller ghetto di Roma) har en nerdankad skönhet över sig. Här i de slitna kvarteren är underbart att vandra, umgås och fotografera. Här samsas människor, krogar, hus i en salig blandning. Men tittar du ner bland de så vanliga gatstenarna i denna stad hittar du just i detta område många små "snubbelstenar" (på tyska "stolpersteine", på italienska "sampietrino"). Och känner kanske historien rubba dina cirklar. På några få timmar såg jag tiotals och jag missade säkert de flesta.

Läsa mer? Tyvärr bara på italienska, men det finns ju Google translate... Här ett litet utdrag ur den italienska texten:
På Roms gator  kan du stöta på en blank mässingsplatta... Den står ut bland de andra stenarna och skapar en snubbling i vårt sinne, ett hinder i minnet av Roms historia. Dessa snubbelstenar har sedan 1995 placerats ut i hela Europa av den tyska konstnären Gunter Demnig. Allting börjar 1990 när en kvinna förnekar att tusen judar i Köln år 1940 hade deporterats - som ett generellt bevis på utvisningen av judarna. Då bestämde sig konstnären för att ägna sitt liv och sitt arbete till minne av alla deportationer på grund av ras, politiska åsikter, kulturell bakgrund (romer) eller homosexualitet - över hela världen. Ett diskret sätt att praktiskt manifestera projektet var snubbelstenarna. En sten som blir ett monument. utan att sticka upp från marken den sitter gjuten i. Den stoppar dig inte fysiskt, utan snarare mentalt. På stenen står namnet på ett offer för den nazist-fascistiska förföljelsen, just vid den plats där hen bodde och där, i många fall, utvisning började. Det finns över 22 000 stenar i Tyskland, Österrike, Ungern, Ukraina, Tjeckoslovakien, Polen, Nederländerna och i Italien. I Rom finns det fler än 200 stycken. Detta skapar en ovanlig minneskarta över historien som var...

Här hittar du hela texten och fler bilder (klicka).

#b100g - dag 52

Stolta ord.

Idag delar jag mer än bara mina egna ord. Det blir ett tack och några ord från Sveriges ÖB, som jag fick i brevlådan idag. Det är nästan 40 år sedan min första utlandsmission och ungefär 20 sedan min sista (senaste?). Och skillnaden mellan tjänstgöringen på Cypern och den i Bosnien-Herzegovina är milsvidd. Men, det handlade om samma vilja bå
da gåmngerna. Den att göra rätt.

Överbefälhavare Micael Bydéns ord

Min pappa var på flera utlandsbataljoner, om än aldrig så länge som jag. Han som läkare fick ju tillstånd att göra halva bataljoner (en mandatperiod är normalt sätt 6 månader på plats). Så han hann med både Sinai, Cypern och Libanon innan jag gjorde min första.

Min pappa lever inte idag, men skulle vara lika glad som jag för de vidstående officiella orden från ÖB. Jag har träffat några ÖB under åren och fått tack från dem personligen, men detta är första gången som en ÖB skriver till alla kvarlevande utlandsveteraner med ett tack.

Kanske hamnar det lilla pappret på väggen. Eller så hamnar det som det mesta andra i en låda med "sparat". Jag har aldrig varit mycket för att visa upp medaljer och sådant. Men stolt är jag.

#b100g - dag 51

Il cavallo.

Il cavallo di Spagna

Hästen - il cavallo, hästarna - i cavalli. Jag lärde mig mycket inför och under min Romresa den gångna helgen. Bland annat att min apps påstående "47 procent flytande på italienska" nog kan tas med en nypa salt. Hur ska jag annars förklara att nästan varenda servitör med ett leende svarade på engelska, när jag gjorde min beställningar på "flytande" italienska?

I kursen gavs en väldigt konstigt urval djur att lära sig, märkligt nog har jag haft användning för de flesta (utom elefante, ragno och serpente). Att jag skulle ha nytta av att veta vad sköldpadda hette förstod jag först på piazza Mattei i judiska kvarteren.

Nå. Hästar såg vi lite var stans i Rom. Stora lugna hästar med skygglappar, mitt bland de stora folkmassorna vid både Partheon och Spanska trappan. Bilden här tog jag på uppmaning att ta en "konstnärlig" bild av min vän Ulf A. 

Gillar hästar och har faktiskt ridit en hel del, bland annat i Klippiga bergen och i Bollebygd. Även om jag aldrig var hästkille gillar jag dessa stora, varma djur. Det finns en stillhet och närhet hos en häst som du sällan ser hos andra domesticerade djur. Skulle vara en ko då...

Hästen lät mig i alla fall ta en bild och hälsade att den gillade att bli lätt smekt på mulen. Varför skulle den annars lätt buffat mig i ryggen efter mer kli?

#b100g - dag 50

Att både höra och se.

Språket har vi för att kunna kommunicera, oavsett vilken metod vi använder. Orden har också delvis skilda funktioner, beroende på om de är uttalade (talspråk) eller om de är skrivna (skrivspråk). Ibland är de helt enkelt inte samma ord. Vi har också olika uttrycksmöjligheter om vi pratar, respektive skriver.

Ordens mening

För talspråket är prosodin (se nedan) av yttersta vikt. I det skrivna språket är meningsbyggnad och ordval mer väsentligt. Talspråket är enklare när det gäller känslor, det skrivna magiskt för filosofiska resonemang och stilistiska krumbukter.

Många har fel när de hävdar vad som är "rätt", bland annat eftersom talspråket av naturliga skäl är äldre än skrivspråket. Svenska är som många andra mer eller mindre barbariska språk. Det talades långt före de första orden blev nedskrivna. Och vissa fel blev det. Till exempel detta med ordet ros pluralform. Det troliga är att roser är mycket mer ursprungligt än det som hävdas vara korrekt - rosor. Det förstår du när du säger ordet fort, i ett sammanhang. I talspråket heter det mycket oftare roser än rosor. Faktum är att de flesta av oss uppfattar den som ständigt uttalar rosor för en snobb. Och det stämmer bra, för troligtvis var de första som skrev ner språket inte av "vanligt" folk. De ville att språket skulle vara utskiljande och statusgivande. 

Men. Spelar det egentligen någon roll? Jag gillar många moderna språkvetares tes om att det är funktionen som är avgörande för ett språks giltighet. Om det är det brukbart, är det i språklig mening verkligen ett ord, en mening eller ett språk. Gruppens användning definierar nyttan.
För ett språk är alltid en social grupps gemensamma egendom, språket gör oss gemensamma och sociala. Men det används också för att dra gränser och definiera både "inne" och "utanför" en grupp. Är det bra, undrar du kanske?

Prosodi. Från latinets prosoʹdia (av grekiska prosōidiʹa, av pros med betydelse till och ōidē som betyder sång). En gren inom fonetik som tittar på talade språkets melodi och rytm (eller i korthet språkets melodi). 
Bland de särskiljande dragen finns kvantitet (längd), betoning (eller tryck), ton, intonation och avgränsning. Dessa används kommunikativt syfte för att särskilja betydelsen hos ord och delar av ord.

#b100g - dag 49

Bubblan som sprack.

Tillbaka från Rom. Med mycket blandade känslor. Eftersom hela resan avslutades med en mardrömslik sjukhusvistelse i Frankfurt för min fru, är det svårt att ge ord för det goda som Rom gav. Men mycket skön mänsklighet och en del goda samtal blev det. För det är ju det som essensen av gatufotografi - umgänget, nya sociala kontakter och glädje.

"Breaking bubbles"

Bilden här invid tog jag i Trastevere under lördagseftermiddagen. En gatuartist producerade mängder av bubblor och många, både barn och äldre, hängav sig åt jakten. Jag gillar perspektivförändringar, att ge det lite annorlunda till bilden och tycker att just denna bild blev häftig. Gillar du den också?

Jo, det som hände på vägen hem, när jag redan var på ett annat flygplan. 
Min fru fick feber, svimmade och blev i ilfart körd från flygplatsen till universitetssjukhuset i Frankfurt. Är det något jag starkt rekommenderar så är det att undvika att bli akutbehandlad där. För de historier hon nu berättar därifrån, med rå människokyla och total brist på empati kan nog skrämma de flesta. Samtidigt som de vid utskrivning av en lätt förvirrad människa mycket tidigt på morgonen, håller ut handen och kräver en massa pengar. Tacka vet jag svensk sjukhusvård. Men det tar vi en annan gång.

#b100g - dag 48

Dualititeter.

Vi är aldrig bara ett. Oavsett hur mycket du så önskar. Vi beter oss och vi gör - saker som vi ofta önskar aldrig blev gjorda eller sagda. Min fråga till dig är idag: Kan du förlåta dig själv?

Skönhet

En av filosofins stora diskussionsämnen är detta med ondska. Är någon född ond (arvsynden enligt kristendomen) eller är det bara det vi får under vår tillväxt som formar och danar oss? 

I mitt inre har det egentligen ingen större betydelse, utan det är vad vi gör efter det onda/dåliga/elaka/konstiga som avgör (jo, det finns vissa saker som är nästintill oförlåtliga, däribland att döda en annan människa). Förlåtandet och försöken att förstå så viktiga. Mycket mer viktiga än dömandet och straffen. För jag tror att vi alla är kapabla till dåliga saker. Men vad gör vi sedan? 

För vem ska trösta Knyttet? Och vem ska trösta dig?

#b100g - dag 47

Löddrande glädje

Ibland hittar folk på något. Som att hälla någon typ av löddrande medel i en de centrala fontänerna (Johanna i Brunnsparken). Det är ju dumt förstås. Men ack vad roligt vi alla hade som kom efteråt. Människor av alla åldrar (fast mest de yngre) lekte med löddret och eftersom vi som var en mindre grupp gatufotografer kom förbi, så... Ja, vi fick våra bilder om en säger så.

Lather selfie

Jag gillar när glädjen spontant bildas i det offentliga rummet. När okända människor skojar med varandra, skrattar tillsammans och delar sin upplevelse. Detta är något jag sett i betydligt större grad i andra länder, framför allt i Latinamerika och i USA. Det finns säkert på andra ställen också. Så när det sker i hemstaden Göteborg blir jag extra glad. Och fotografen i mig ler stort. 
Vågar du dela din glädje? Utan alkohol i kroppen?

Fler av mina gatufoton hittar du här, bland annat lite mer från lödderglädjen i Göteborg.

#b100g - dag 46

Utan en själ.

Jag har aldrig varit rädd för världen, människorna eller naturen. Men det händer att jag räds mig själv. För lyckan finns där inte varje dag och det är mina egna tankar som skrämmer. Oron för de närmaste, oron över samhället, oron över vår gemensamma lycka och glädje. Krig gör mig oroligare än det mesta. Och då har jag ändå arbetat i utlandsbataljonerna för Försvarsmakten. Jag är rädd för det som jag vet kan ske. 
För själlösheten.

Skuggan

Har jag ens en själ, har du? Spelar det någon roll vad vi gör i detta liv? Sådana frågor gör mig (kanske inte rädd, men) orolig. För när människor agerar utan omsorg för helheten, för det gemensamma - då blir det krig. Krig på alla möjliga nivåer. Och jag är rädd att förlora den lilla själ jag har.

Vad är du rädd att förlora?

#b100g - dag 45

Ett gyllene ögonblick.

Var på 45 års-jubileet av Gyllene Prag, krogen jag mötte första gången för mer än 30 år sedan. Troligtvis är det en av Göteborgs äldsta krogar vid det här laget, eftersom denna bransch är så "ombytlig". Och ja, jag beställde en stekt ost igen (och en öl).

Explaining my point

Bland det bästa med Gyllene Prag är att jag nästan alltid pratar med någon för mig helt ny person. Mannen här satt vid samma bord (det var knökafullt denna kväll) och hade en hel del att berätta. Han hade varit med den mesta tiden under krogens historia. Nå, gillar ögonen och glittret i dem. Vad gillar du?

#b100g - dag 44

Redo för storverk.

Har ständigt förundrats över att jag egentligen är vuxen, ansvarsfull, mogen. Det säger alla andra i alla fall. Själv undrar jag mest när någon kommer på mig, avslöjar mig som den omyndiga skitunge jag är. Fast de säger att jag är mogen. Mogen för vad då, undrar jag mest?

Mogen

En sak har dock min tid här på jorden lärt mig (förutom denna nåd att ständigt få lära nytt) och det är att jag bara blir mindre säker på saker, ju fler år som läggs till min statistik.
Kanske är det just det som gör en vuxen? Att våga vara osäker i allt sitt sökande? Att tillåta andra komma med idéer och att bara försöka hjälpa till - så att vårt gemensamma blir bättre.

Eller vad tror du att detta med "mogen" egentligen betyder?

#b100g - dag 43

En gatukorsning.

I centrala Chicago finns affärsdistriktet The Loop. En del kallar den upphöjda järnvägen detta, men det är egentligen områdets namn. Här finns massor av scener och motiv att hitta för gatufotografen - något jag tidigare visat i mitt fotoprojekt The Intersection (klicka).

Crossing into light

Under järnvägen, mest nära de olika pendelstationerna, finns möjligheter att hitta vinklar, linjer och människor - sådant som gör gatufotografen glad. Här en bild många gillat. Jag tror att det beror på att det finns många möjligheter till tolkning av vad som sker.

Se mer på min fotoblogg här.
#b100g - dag 42

Med perspektiv.

Nu är det verkligen vår. Till slut. Det satt långt in, men våren är här. Och jag åker till Rom idag. Kul med perspektiv på tiden nu. Genom att titta på det jag skrev en senhöst-dag för flera år sedan. När vintern snart skulle dra sin grå-råa ullkappa om oss och på så vis avskärma oss från ljuset. Samma ljus som våren nu återvänt med.

Vinterangst

Jag älskar ljuset och lider som mest i september, oktober och början av november. När julen kommer finns en annan typ av ljus och sedan vänder det ju. Men våren och sommaren är bäst. Då är det gråa och råa att minne blott.

Vilken tid på året gillar du?

#b100g - dag 41

Blues girls.

Chicago är en blues-stad, på mer än ett sätt. Och en underbar stad att bara strosa i, att fotografera i. I denna bild gillar jag de vandrande ögonen, med blickar som far åt alla möjliga håll. Att deras klänningar alla är blå är extra finns, tycker jag. Och så betyder blues mer än du kanske känner till?

The blues girls

Människorna i Windy city är av den öppna typen, oavsett status eller bakgrund. Här har jag pratat med massor av folk, alla roade av att dela tankar med en stackars fotograf från Sverige. Något kanske det underlättar att min engelska är i huvudsak präglad av just Mellanvästern, där Chicago är största stad. Lite hemma likson, bara 3,5 timme från min familj i Indianapolis.

#b100g - dag 40

Du. Helt kort.

Kort är bra. I alla fall om en lyckas få fram en ren känsla. För när du skriver kort är det inte viktigt att få med allt, utan snarare att starta en känsla hos den som läser. Och ibland leder den känslan någon annan stans än dit du ämnat som skribent. Men det gör inget, för det viktiga är att beröra, inte att berätta sanningar. Eller hur?

Ett rus

Jag blir glad om jag kan lyckas med dels rim och versmått, dels att få ihop början och slut. Vad det betyder får du själv komma fram till.

Så. Vad läser du här?

#b100g - dag 39

En stad att vara i.

Att fota på kväll och natt är utmanande, fast alltid extra roligt. Om du handskas med det på rätt vis, kommer du liksom närmare människorna då. När de är mer avslappnade socialt och du kanske även bjuder på dig själv.

Downhill Lisbon night

Denna bild är tagen i centrala Lissabon, en härlig aprilhelg för två år sedan. Underbar stad, vackra färger och en öppen attityd. Visserligen en massa gående upp och ner (såg jag efteråt på min stegmätare i smartfånen), men värt vartenda steg.

Från tidig sval morgon, via solstinn dag, mot avkopplad kväll och natt - Lissabon erbjöd inte bara allt det vackra, utan även allt det mänskliga. Och så finns det god mat och dryck till vettiga priser. Åk dit, du ångrar det inte.

#b100g - dag 38

Våga säga förlåt.

Jag är övertygad om att en av de viktigaste saker vi kan göra som människor är att förlåta. Både andra och oss själva. För är det något en lär sig med viss ålder, är det att vissa saker blir fel. Och egentligen spelar det inte någon roll vems fel det var, bara hur vi lär oss att gå vidare. Livet blir rätt fattigt annars.

Förlåt

Ja, jag gör minst lika många fel som andra, kanske fler? Men den jag har svårast att förlåta är alltid mig själv. Du kanske säger, "men var snäll mot dig själv". Fast det är inte alltid så enkelt att vara rationell. Tur att jag hela tiden lär mig nya saker. Och kanske att vara snällare mot mig själv?
Så. Hur gör du?

#b100g - dag 37

Och nu hemåt.

Hemåt, kanske. Eller bort. Hur som helst är trappan en del av vägen. För mig som gatufotograf en snygg del, för dig som går den kanske lite knölig. Hur som helst en del av vägen.

Climbing stairs 2

Bilden här är tagen i Bilbao (Bilboko på baskiska) en fin dag i juli 2016. Vi var på väg till Guggenheim-museet, jag och min fru. En bit bort finns denna trappa och en gångbro över floden som rinner förbi. Så jag gick upp på bron för att få lite höjd och distans, ställde in kameran och väntade. Tills någon lagom ensam gick förbi. 

Manipulerande? Nej, jag väntade ju på verkligheten att inträffa. Eller hur?

#b100g - dag 36

När knoppar brister.

Det är den tiden på året. När längtan dels gör ont, dels gör dig ängslig för allt som komma ska. Eller ängslig och ängslig. Kanske rätt ord är... ivrigt undrande?

Knoppar

Ja, orden här bredvid är inspirerade av Karin Boye, men inte en travesti fullt ut. Snarare en vidarefundering på det som är, kan bli och som kan bli för mycket (eller för lite). Det gäller att våga helt rätt, när ljuset och värmen kommer tillbaka.

Så. Längtar du också efter riktig vår? Och är du förberedd på allt som komma ska?

#b100g - dag 35

En hundpromenad.

Det var fint väder igår. Nästan så att en tror att våren ska komma ändå. Kanske till och med i år. Vi var ute på en långpromenad med hunden, vi och i princip alla andra göteborgare. Det årets första dag för att "känna på stan" typ.

Being lead

Naturligtvis bar jag min kamera, gör det allt som oftast nu för tiden. En kan liksom inte veta när en bild dyker upp. Och mobilen är bra, men inte lika bra som min fullformatare. 

#b100g - dag 34

Har du hårt skal?

Ibland undrar jag hur folk är funtade. Om vi vet (undersökningar som visar) att nästan alla människor som är rejält gamla och som närmar sig döden, säger att de önskar att de haft ett liv med mer mening och med mer människor kring sig - varför skyddar vi oss och skadar andra?

Hårt skal

Jag bara undrar. Lika mycket för egen del, som för alla de som säger att de inte menade att skada, men om de tänkt efter lite borde ha förstått att agerandet åstadkommer just detta - skadade medmänniskor. 

Hur fungerar vi alla? Egentligen?

#b100g - dag 33

Cool dude.

Under förra sommarens tur till Chicago, åkte vi en sväng norrut, till Andersonville. Där, på Swedish American Museum, hade Mats Alfredsson en större utställning, bland annat med Chicagobilder. Naturligtvis hade vi med oss våra kameror.

Hipster by wall 2

Killen här hade ett skönt skägg, tatueringar och såg allmänt cool ut. Naturligtvis frågade jag om ett gatuporträtt.

Över huvud taget är amerikanare avslappnade i sitt förhållande till andras kameror. Det är precis som om en hel del av dem till och med skulle bli lite lätt förnärmade om en INTE tog en bild, när de väl ser så coola ut.

#b100g - dag 31