Ett av svenskans vackraste ord (enligt min mening, naturligtvis) är vild. Ett ord som betyder så mycket, samtidigt som det har olika betydelse och värde för oss alla. Och så rimmar det på ett annat gott ord, mild.
I min värld - en vild
är det sista jag vill,
att synas stillsamt mild
när kaoset slår till.
Vild. Av germanskans welþia eller wilþia och indoeuropeiskans ueltio med betydelse vild eller öde. Trots att en del påstår det, ändå troligtvis inte besläktat med tyskans ord för skog, wald.
Mild. Av germanskans melþia-, besläktat med grekiskans malthakös, som betyder mild, mjuk, slapp.
Som sagt, vild är ett av dessa ord som ofta används i överförd bemärkelse, till exempel en vild personlighet eller vilda tankar. Och därmed också sagt att för vissa är det positivt att bli kallad vild, för andra motsatsen. Liknande förhållande gäller ju även för mild.
Ibland blir en dock fundersam. När motsatsordet ersätter?
Ta det hyfsat vanliga uttrycket "till den milda grad". I det fallet hette uttrycket ursprungligen "till den vilda grad", men sedan har någon/vi/alla lekt med språket, och så har konstruktionen med milda blivit kvar.
Och så en favorit. T Tranströmer "Det vilda torget" (utgiven 1983, skriven 1979)
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
