Det kliar lite.

Visst kliar det. Där någon stans mellan nacke och höger tinning, ganska högt upp? Då, när vissa ord inte försvinner utan liksom sätter sig på tvären i hjärnan. Du vill inte ha dem där, men de motsäger sig detta med sammetslena förklaringar om att du visst accepterar dem. Men det gör du ju inte!

För vissa ord irriterar och gnager, kliar och klämmer. De passar inte in i din värld och du vill bli av med dem. För gott och för alla. Men det går inte. Så de kliar allt mer.

Jag har några sådana ord (jag inbillar mig att vi alla har det, men olika ord av olika skäl) som jag tänkte kanske kunde sluta klia, bara jag delar med mig av dem. Okej?

Formula. Ja, men sluta någon gång! Reklamares älsklingsord när det gäller schampoo, hudprodukter, tvättmedel, välling eller hudmat. Ett ord som INTE FINNS. Det heter ju formel på svenska, eller möjligtvis recept eller sammansättning eller blandning.
Till och med Språkrådet har reagerat: formula är ett onödigt ord.

Diskrepans. Ett av mina älsklingsord som jag (nästan) aldrig får använda. Betyder ungefär avvikelse eller skillnad. Det finns en tydlig diskrepans mellan min önskan att använda ordet och antalet möjligheter att göra det.
Så ordet diskrepans kliar och vill ut, men jag får oftast passa mig, för jag möts alltid av oförstående blickar, av de som anser att jag bara försöker göra mig märkvärdig (eller skrävlar). Vilket delvis är sant...

Skrävla. Fult ord, har ju många konsonanter i rad och ett ä mitt i. Betyder ungefär att skryta, men betyder ursprungligen att låta på ett fult och skränigt vis. Och även det svårt att använda, utan att verka fånig. Sluta skrävla är ett uttryck som oftast slår direkt tillbaka. Så det kliar av två skäl, dels för att det är fult (och därför fastnar), dels svårt att göra sig av med genom användning i dagligt tal.

Klia. Från fornsvenskans kleia som betydde känna klåda. Troligtvis från germanska klæwion.