Att inte bara tänka något. Utan att prata det. Göra detet hörbart. Och möjligt att förstå. Ett språk måste pratas för att leva, men framför allt för att fortsätta utvecklas.
Lever nära ett barn med expressiv språkstörning, har den vägen lärt mig mycket om kommunikation, språk och deras utveckling. Märkbart är att det verkar som om en människas språkutveckling till stor del beror på om det finns ett kommunicerbart språk, det vill säga att man har möjligheten att pröva, eller uttala sitt språk. Nu måste för all det inte ett språk låta, det kan även förmedlas med till exempel tecken. Men viktigt är att ha förmåga att kunna pröva och pröva igen. Du behöver pröva om du blir förstådd, om de andra förstår att du förstår, om du accepteras som en del i din egna sociala grupp. Det är när orden sätts ihop i meningar som språket förmeras. Ordvalet, ordningen på orden, mängden ord, ord som utlämnas. Allt prövar vi för att bli mästare på vår egen kommunikation.
För mig är det uppenbart att en tanke inte alltid är hel förrän den uttalats. Det är liksom som om tanken inte färdig innan den klätts i ord. Och rätt ofta hör avsändaren själv (ja, även jag) att det som lät lysande inuti huvudet inte helt höll när det ljudades.
Den som till exempel arbetar som nyhetspresentatör vet att ett manus inte är färdigt om det bara tänkts eller testats inne i huvudet inför sändning. Du måste även pröva orden och meningarna ljudligt. Och då vet du oftast själv om ditt manus fungerar eller inte.
Det vill säga. Att ha ett språk innebär aldrig att bara känna till det. Du måste även kunna använda det, förmedla det. Och när du använder ditt språk, blir det bättre. För vi lär oss hela tiden. Genom att prata det.
#blogg100 - 005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar