Problemet med invigningen är att det är så många som vill delta, som vill se, samtidigt som det är många länder som ska presenteras. Ledningen för Gothia har löst detta på ett "extravagant" sätt. Under den dryga timme som åskådarna kommer in på Ullevi får vi alla en papperssmattra, med vilken de flesta försöker överrösta varandra. Resultatet är att det knappt går at prata inne på arenan de sista 45 minuterna FÖRE det hela startar.
När invigningen sedan väl startar är det under drygt 2,5 timme musik, ljud/oljud, smällar och mer musik för hela slanten. Sammantaget presenterades under kvällen ytterst lite matnyttigt eller om du så vill mycket få värdeord: love, peace, flags, respect osv.
Mest intressant var utan tvekan ett av de första inslagen: Kim Källströms Trophy för funktionshindrade fotbollsspelare.
Det var en jättekul kväll, även om det var utan egentligt innehåll. Och det som skrämmer mig riktigt rejält är hur lätt det är att få 52.000 (mest unga) att exalterat låta mer och mer och att sedan låta hela tjillivippen gå upp i en final med häftiga fyrverkerier. Är det bara jag som tyckte att slutfyrverkerierna mest liknade kanon- och gevärseld, att hyllningen om fred och gemenskap alldeles för enkelt övergick i en lätt hysterisk och kollektiv suck: Är allt över nu?
Invigningen på Gothia Cup var på det hela taget ett härligt arrangemang, men är vi verkligen så lätt påverkansbara av inget innehåll, men en massa skrik, propagandisk sång och smällar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar