Det är dialog som gäller nuförtiden i all modern kommunikation. Borta är tiden när det var ok att någon pratade till oss. Istället är det bara att prata med någon som det aktuella. Det tycker jag är bra. I grunden är auktoritärt maktspråk just bara det - ett sätt att befästa makt.
Numera lider vi av andra problem språkledes. Människor är så vana att kommentera, diskutera och kritisera att det är svårt att dra gränsen för det intressanta eller om du så vill respektfyllda i samtal. Det är väldigt vanligt att prata eller skriva nedlåtande och diskriminerande, allt för ofta lagt bakom en ridå av argument av typen: "Jag försvarar tryckfriheten eller yttrandefriheten, jag får säga vad jag vill".
Och visst, det ska inte finnas lagar, regler eller förordningar som beskär rätten att yttra sig. Men det folk oftast glömmer är det personliga ansvaret för det yttrade. Jag anser att varje människa fullt ut har ansvar för vad hon eller han säger. Om jag sårar och/eller kränker någon annan människa beror det naturligtvis inte alls bara på vad jag yttrat eller hur det yttrades. MEN... min egen del i saken, mitt eget ansvar ska aldrig underskattas eller gömmas bakom yttrandefriheten.
Vi har alla nämligen något som jag vill kalla det gemensamma sociala ansvaret. Ett ansvar för att vårt samhälle fungerar demokratiskt och så kränkningsfritt det bara är möjligt. Ett ansvar du aldrig kan frånsäga dig. Det har inget med moral eller lag att göra, det har med personlig och gemensam integritet att göra. Eller sunt förnuft, om du så vill. För om inte du och jag tar ansvar för vad vi säger, vem ska då göra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar