Inte ens fem öre...

Är en gammal om en kommer ihåg när de kom? Och tyckte att de var fula redan då. 1972 står det på denna och jag var... (hmmm) 13 år.

Den sista femöringen i Sverige, 

giltig mellan 1971 och 1984.

Kommer också ihåg att det då, när nya femöringen kom, inte längre gick att köpa nästan någon enda godisbit för dito längre, utan att allt kostade minst 10 öre.

Allt som en gång skapats och haft ett visst värde, är  ju idag inte längre lika eftersökt och värderat. Ibland är det inflationen som gjort om oss, ibland bara att det som då värderades som mycket, idag inte har något reellt värde, eftersom tiden gått. Vem vill till exempel ha snyggast personsökaren längre? 

En personsökare = liten manick som sa att du borde ringa ett visst nummer, ett sätt att visa att du var eftersökt och viktig. Idag i n t e helt lika viktig, mest beroende på alla de funktioner som finns i en mobiltelefon och som gjort personsökaren helt onödig.

Men. A propos femöringen och vad den kunde och inte kunde köpa. När jag ser de överfulla godisdiskarna i dagens affärer kommer jag också ihåg ett prepubertalt, osäkert pekande på godiset (sent 60-tal, tidigt 70-tal), samtidigt som butiksbiträdet (se där, ännu ett omodernt ord) plockade och räknade ihop upp till den svettiga krona du höll i ena handen.

10 godisbitar hade liksom ett annat värde förr.