Fem onda: #3 Död.

De är orden som gör ont. Orden som tär, skär och sliter sönder. Bokstavligt och bildligt. Orden som hotar det bästa hos oss människor: Kärleken och själva livet.

Jag har fem ord jag tycker absolut sämst om - mina #ondaord. Naturligtvis är detta subjektivt. Du kanske har ord som är dina finder, helt andra än mina. 
Helt ok, fast här är mina, utan rangordning väl betygsatta som de värsta ord vi har.

Ord tre är Död. 
Då är det slut. Inget mer. För den döde själv troligtvis inte så eländigt (om du inte varit djävulsdyrkare, förstås) Men för alla andra. Borta är möjligheten till samtal, ögonkontakt eller att bara hålla handen. Oavsett relation till den nu döde. Oavsett dödsorsak, även om de som dör hastigt när de är unga är extra svårt för oss kvarvarande. Sorg, ångest, saknad - allt och mer är det som finns kvar.
På fornsvenska døþer. Germanskt ord med motsvarigeheter i till exempel engelskan (dead) och tyskan (tot).

Förra ordet (det andra) var Hat. Om det kan du läsa här.
Första ordet var Cancer. Om det kan du läsa när du klickar här.

Gatuporträtt: The professor.

I slutet av en mycket lång dag, satt vi några gatufotografer på utsidan av Gyldene Freden i Gamla stan i Stockholm. Då dyker denne man upp, som jag aldrig träffat förut, men som det kändes att jag kände väl. Känner du igen honom?

Vi hade under dagen varit med i något Enskede fotoklubb anordnat, den första Photowalk Stockholm. Vi, det är några av det stora gänget gatufotografer från Göteborg, sex av oss hade fortsatt hela dagen och satt nu med välförtjänt öl i Gamla stan. Men fotograferandet slutar inte med det. De som går förbi eller kommer ut från restaurangen kanske kommer med. Som denna kille.

"No, not that professor"

Nej, inte Albert, utan John Kimmich-Javier. Inte i fysik, utan i journalistik. Han arbetar på Mittuniversitetet, där han är ansvarig för bildjournalistiken, den förste av sitt slag i Sverige. Bilden tog jag först, sedan pratade vi ganska länge, det var då jag uppfattade vem han egentligen var. För mig var det ett kul möte, då han är amerikan från Mellanvästern och vi hade mycket att prata om.

Just detta att vi gatufotografer tar bilder och sedan inte väjer (många av oss i alla fall) för att prata med de vi fotat (speciellt för mig gäller det när jag tar gatuporträtt) gör gatufotografering till en underbar social interaktion. Ett sätt att lära mera, om människor och om deras öden. Denna kväll, med en öl eller två på Gyldene Freden, träffade vi sammanlagt tre personer, som vi alla hade längre samtal med. 

En av de tre ville verkligen inte bli fotat, efter att han tiggt lite pengar till mat av oss. "Inte något som känns bra", sa han.

FC Nerd + photobomb
(Tjejen i bakgrunden är en god vän, gatufotografen Agneta)

Den tredje personen kom från Dalarna (?) och var med i inspelningen av någon typ av TV-såpa (jag tror att den ska heta FC Nörd. Han fångade jag mest i farten, du ser honom här.

Trött förälder.

Det är ju inte alltid det går att förklara allt. Ibland kanske en historia ur vardagen förklarar bättre. Det handlar om att vara förälder om en kille med autism. Detta att det ofta är så... krångligt.

Sonen har rätt att ibland vara på ett korttidsboende. Dit åker han vissa eftermiddagar direkt efter skolan. Eftersom det i vårt fall handlar om två nätter på raken, åker han nästa morgon till skolan, samma eftermiddag tillbaka till boendet och nästa morgon igen till skolan.
På dagar som det är skollov är det annorlunda. Då har han alltid tidigare kunnat åka direkt till boendet på morgonen den aktuella dagen och vi föräldrar har kunnat gå till jobbet.

Han lär sig nya saker ständigt min son, för bara några månader sedan slutade han vara på fritis för att åka direkt hem på eftermiddagarna (de dagar det var fritis och inte korttidsboende). Han har fortfarande rätt att vara på fritis, men av två skäl har vi försökt lära honom att... tja, bli mer vuxen. Det innebär att åka hem, ta sig in med egen nyckel, fixa mellanmål själv och att vara ensam i max två timmar hemma. En STOR utmaning, må du tro. Både för sonen och för mig som förälder.

Nå. Nu när det nu är dags för höstlovet ringde jag som vanligt korttidsboende för att ordna med tider, transport (färdtjänst) med mera. Då får jag höra att eftersom sonen inte går på fritids längre, säger reglerna att han inte får komma till korttidsboendet förrän på eftermiddagen. Det vill säga, jag kan inte se till att sonen kommer till goda händer redan på morgonen för att sedan åka till mitt jobb. Historien som följer är inte den första, när det gäller att försöka lösa problem i vardagen. I korthet lyder den så här:

Drygt dygn av oro
1. 14:25 onsdag: Jag ringer till korttidsboendet för att "ordna". Får besked av en anställd att det inte går som jag önskat. Måste istället prata med korttidsboendets chef. Hon tittar efter i sina regler och säger samma sak. Jag berättar vilka problem detta ställer till med, chefen håller ändå fast och säger.

– Jag förstår dina problem, men reglerna måste följas. Jag kan kolla lite närmare om du vill?

10 minuter senare ringer chefen upp mig igen.

– Nej jag är ledsen, vi kan inte göra något annat än vad reglerna säger.

– Ja, men, kan ni inte göra ett undantag?

– Nej det kan vi inte. 

Jag vädjar om förståelse för att jag inte vet hur jag ska lösa detta och att det kanske är de som ska hjälpa mig försöka lösa det?. 

– Nej, du måste ringa din LSS-handläggare.

2. 14.45 onsdag: Ringer till handläggaren på LSS-kontoret Borås Stad och ber om hjälp. Han "förstår" problemet, men säger ungefär samma sak som chefen på boendet. 

– Men vad ska jag göra då? undrar jag. 

– Jag vet inte, men jag kan kolla närmare på detta. Jag hör av mig senast i morgon, avslutar han.

Detta var ett längre samtal där jag även uttryckt min förundran över reglerna, bland annat eftersom vi faktiskt har rätt till fritis trots att sonen är äldre än den vanliga gränsen på tolv år, även om vi inte använder den rätten. Men jag försöker stilla oron. Och väntar på samtal.

3. 15.00 torsdag: Jag är orolig över att handläggaren aldrig hört av sig. Jag var orolig redan på förmiddagen, men tänkte då att jag skulle ge honom tid att lösa det hela. Så jag ringer nu till Borås Stad och försöker få tag på handläggaren. Men trots flera samtalsförsök från mig och minst lika många påringningar från växeln går det inte att få tag på honom. Jag lämnar meddelande via växeln, med bön om att han ska höra av sig. Det gör han aldrig under resten av torsdagen.

4. Cirka 15.35 torsdag: Jag ringer till korttidsboendet igen. Jag får till sist tag på chefen och frågar om möjligtvis handläggaren hört av sig till henne.

– Nej, det har han inte. 

– Men hur gör jag nu med allt?

– Jag vet inte, svarar hon. 

Då frågar jag återigen om sonen och detta med fritids. 

– Han har ju efter beslut faktiskt rätt att vara på fritids, vi har bara valt att inte ha det för att pröva över en längre tid hur det går när han är ensam i bara två timmar.

– Ja men reglerna säger att det är om han är på fritids, som han får komma redan på morgonen. 
Jag säger att jag inte förstår logiken. 

– För är han på fritids, behöver han ju inte åka till er på morgonen - då kan han ju vara på fritis. Men så kan ju inte vi göra nu.

– Ja, men reglerna är tydliga.
Hon tvekar en kort stund och säger ändå.

– Jag ska kolla lite närmare, kan jag ringa dig om en stund?

5. Cirka 15.50 torsdag: Chefen på korttidsboendet ringer tillbaka och säger ungefär så här.

– Ni har ju rätt till några extradygn över året, kan du inte ta en sådan, så kan sonen komma till oss på morgonen?

Detta är naturligtvis en lösning, om än inte den bästa. Jag delar dessa extradygn med sonens mor och att använda ett extradygn för en vistelse på dagen, under bara sex timmar, känns som slöseri. Men jag kommer inte på något annat, så jag säger ja.

Problemet löst 

Fast ändå.
Det tog mer än ett dygn av oro, minst sex olika telefonsamtal eller försök att nå någon. Tid att försöka läsa in mig på reglerna för korttidsboende. Och samtalen jag haft har sammanlagt vara på nästan en timme.

Detta är det autistiske barnets (eller vem som helst med funktionsstörnings) föräldrars vardag. Och det är bara ett av de många problem som måste lösas. Ibland undrar jag om det inte kunde finnas någon som kunde stötta i allt detta. För jag är trött. Igen.

Mer innehåll, mera ord.

Fredag. Lätthetens dag. För en del kanske, så ock för mig. Dags för några #merord, som inte säger så lite...

Pruta. Reklam för snålhet, som kantigt nog inte håller inne med försöken.

Sören. Politikern som grusar förhoppningen om stora pengar, för att inte "smutsa" ner sig.

Elin. Trotsar könsrollerna och satsar på att bli installatör, men helst inte utomhus. Inte häckla nu.

Fem onda: #2 Hat.

De är orden som gör ont. Orden som tär, skär och sliter sönder. Bokstavligt och bildligt. Orden som hotar det bästa hos oss människor: Kärleken och själva livet.

Jag har fem ord jag tycker absolut sämst om - mina #ondaord. Naturligtvis är detta subjektivt. Du kanske har ord som är dina finder, fast de är helt andra än mina. Men här är mina, utan rangordning väl betygsatta som de värsta ord vi har.

Ord två är Hat. Ett ord som är germanskt och därför finns motsvarande till exempel i både tyskan (hass) och engelskan (hatred). Ordet är besläktad både med hetsa och hätsk. 

Att hata är att exkludera, att inte vilja förstå och att vilja ont. Hat i alla dess former är nedbrytande och förstörande. Jag vet att det finns rätt många människor som anser sig ha rätt att hata, men i grunden är hatet meningslöst, eftersom det bara river och raserar förhållandet till andra människor. Motsatsen är naturligtvis kärlek. Och är det något som jag kan ställa upp på i de allra flesta religioner i världen är det just synen på hat. Hat är fördärvligt, kärlek är det som bygger är det gemensamma temat i alla stora religioner.

Vi använder ordet lite slarvigt. En del säger hata när de menar känner avsmak för eller tycker väldigt illa om. Men hat är en ond känsla, som förstör den som bär det, lika mycket som den som drabbas av hatets effekt. Så låt oss använda ordet korrekt. För när hatet syns är det obestridligt.

Ja. Hat platsar väldigt enkelt på min lista över onda ord. 

Första ordet var Cancer. Om det kan du läsa när du klickar här.

Bildord: Tempel.

Vad är ett tempel för dig? En helig plats? En kraftgivande plats.
För mig är det någonstans, där det finns utrymme nog för STORA tankar, oavsett vad de tankarna består av. Och ja, en häftig katedral kan vara detta tempel, men jag har kanske hellre mitt tempel i naturen.

Tempel. Ordet kommer via tyskan från latinets templum - med ursprunglig betydelse avgränsat observationsområde på himlavalvet. Första delen av ordet kan ha betydelse för bildandet eftersom tem- mer eller mindre betyder att skära eller att avgränsa. 
Idag mer med betydelse fridlyst ställe, helgedom eller plats för kontemplation (övervägande).

Foto taget i våras i bokskogen Stoms Ås © Gunnar F Novik.  

#bildord - 072 Fler av mina bildord hittar du på denna sida

Fem onda: #1 Cancer.

En ska känna sina motståndare. Känna den väl.
Jag som älskar ord och meningar har naturligtvis en del ord i det onda hörnet. De ord som gör ont. De som tär, skär och sliter sönder. Bokstavligt och bildligt. Orden som hotar det bästa hos oss människor: Kärleken och själva livet.

Naturligtvis är detta subjektivt. Du kanske har ord som är dina finder, fast de är helt andra än mina. Men här är mina, utan rangordning väl betygsatta som de värsta ord vi har.

Ord ett är Cancer. 
Det är så mycket som cancer förstör. Som sjukdomen ofta förändrar till oigenkännlighet. Och det är så många som drabbas, inte bara för att många får varianter av sjukdomen utan även för att alla närstående och chockas, skadas, såras och förlorar. När cancer övergår i död är ju inte den största förlusten hos den som dör, utan just hos oss alla andra.

Min äldste brors äldste son dog av en hjärntumör - som hade från han var fem till döden som 18-åring. Min mamma dog av myelom, min pappa av följderna av prostatacancer. Jag själv har en mindre allvarlig form (basaliom), men vem vet vad som väntar.
Nyligen fick vi chockbeskedet att en god vän som precis blivit 40 drabbats av bröstcancer. Och så vidare.

Kanske är det värst med barnen. De som aldrig får chansen. De som stoppades innan de ens fått smaka på vuxenlivets frihet. Föräldrar till cancerbarn har det för jävligt. Sorgen är en sak, men värst är väl känslan av att inte kunna göra något enda extra, just det där som ska rädda eller skulle ha räddat mitt barn. Livet som kom ur mig, försvinner innan jag själv gör det. Skuld bortom sans och förnuft.

Cancer är ett latinskt ord, som betyder kräfta. För i tiden sa vi också kräfta för cancer. Troligtvis heter det just så eftersom redan grekiska medicinare ansåg att bröstcancer liknande djuret kräfta. På grekiska är ordet för kräfta Karkinos.

Och Cancer är utan tvekan med på min lista över onda ord...


Läsa mer? Kanske mer om vad cancer egentligen är (klicka här).
Kanske om varför organisationen Ung Cancer valt att säga Fuck Cancer.

Söndagsporträtt: Red lips and friend.

För två veckor sedan var jag i Stockholm, bland annat för Photowalk Stockholm. Blev en hel del bilder, däribland nedan bild som var ett av målen för resan. En bild (eller ett porträtt) med temat rött.

Carolina heter tjejen som helt a propå snällt ställde upp på att bli fotograferad av en för henne komplett främling. Snällt ställde även hennes kompis/pojkvän upp på bild. Bilderna är tagna framför Slottet. #sundaystreetportrait #ssp

"Red lips"/Carolina

"Friendly face"

Frusna fyrkanter frekventeras.

Den senaste månaden har jag stadigt fått fler följare på mitt Instagramkonto och dessutom fler gilla på mina bilder. Är det kanske för att de långsamt blir bättre?

"Wind chill"

"Outside Old Sailor"

"Yeah. What!?"

"Into sunset"

De två första från Amsterdam, två nedre från Stockholm.
Se fler av mina bilder? Finns på Instagram @GunnarFNovik

Vackra ord: Förmå.

Ibland är vackra ord lättillgängliga, som det läsarna av Svenska Dagbladet röstat fram: Förgätmigej. Lite väl enkelt anser jag, väl medveten om att det dels är en blomma, dels ett hopdraget uttryck, men annars inget svenskt ord. Det har alltså som ord ingen mer betydelse än att det är namn på en växt. Nej. Jag gillar mer ord med eftertanke och kraft. Eller fördragsamhet och ro. Som Förmå.

Förmå. Yngre fornsvenskt ord, från äldre fornsvenskas formagha. Troligtvis besläktat med tyskans och därmed svenskans ord för förmögen. Betyder vara i stånd (att göra något), kunna, orka eller att klara av något ansträngande. Kanske kan ordet ha kompetens som synonym? 
Jag gillar det för att det är ett ord med innestående kraft, ett ord som visar att den vi beskriver det med klarar av något. Kanske är den personen förmögen på mer än ett sätt?


De tio orden på SvDs framröstade lista över svenskans vackraste ord blev: 
Förgätmigej, snöflinga, porla, 
ögonblick, vemod, glänta, juninatt, 
kontrapropositionsvotering, 
gryning och västanvind.

Läs mer om tidningens "tävling" genom att klicka här.

Hur långt är ditt språk?

I jobbet som modern copywriter, måste den textansvarige vara medveten om skillnader i språk, även om en inte själv står för själva översättningen. Annars fungerar ju inte design, koncept och text som en enhet.

Tyska är ett bra exempel. Den som jobbat ett tag vet att tysk text översatt från svenska ofta är betydligt längre än den svenska. Mängden text är ALLTID viktig för marknadsföring, ofta blir texten i sig ett grafiskt element och då är storleken på texten avgörande. Går du från svensk broschyr till tysk, måste alltså även oftast grafiska designen göras om. Här är översättning till engelska lättare, eftersom själva textmängden oftast är lika stor (lika lång) som den svenska. 

Längdskillnad
Dock går inte en svensk text att översätta rakt av till engelska, med de semantiskt korrekta orden, eftersom sammanhang med mera skiljer beroende inte bara på ordval, utan även meningsbyggnad och sammanhang.

Även jag gör fel. Tyckte än gång att min egen värdemening för mina gatufoton var bra: Imagination out of ordinary. Fick bakläxa och jag vet varför. Det heter på engelska Out of the ordinary, eftersom den abstrakta tanken på engelska ofta behöver en bestämd artikel - i detta fall the. En lär sig alltid.

Budskap och känsla
Nå. Direkt översättning fungerar ju aldrig bra om uttrycket, meningen eller stycket samtidigt bär på ett värde, ett budskap. Ibland är det inte ett exakt budskap som ska lyftas, utan mer än känsla. Ska försöka beskriva det med två kort-texter, två haikuer. Den första (svenska) ser du längst upp. Den andra kommer här. Vad tycker du? Är känslan densamma i de båda texterna för mottagaren?