Spaning: IKEA flyttar.

Har tidigare berättat att de allra flesta som teknikspanar tror att antalet bilar kommer att minska. Detta eftersom bilar dels blir självkörande, dels bilägandet blir mindre attraktivt ekonomiskt. Då kommer nästa stora nästa effekt av detta. Nämligen att jättevaruhusen flyttar in till stan. Och slutar att vara jätte-...

Idag har redan Ikea etablerat en popup-affär i centrala Stockholm (klicka och läs). Visserligen med bara köksvaror, men ändå. Det visar lite hur viktigt det är att för stadsbor att slippa åka ut till de stora köpcentra som kräver bil med mera.

Skärmdump Market.se

Och Ikea i Bäckebol/Göteborg tror sig veta att nästan 35 % av alla kunder reser kollektivt. Varför? Jo dels för att det finns bra förbindelse och lämplig hållplats, dels för att färre i storstäderna äger egen bil.

Men nästa steg blir mer drastiskt. För inom en relativt snar framtid är behovet att de stora köpcentra inte alls lika stort. När dessutom smarta lösningar för autonoma transporter och leveranser kommer, kommer de stora kedjorna som IKEA, Coop, Mediamarkt, Netonnet och allt vad de heter vara tvungna att tänka om. Om det (i alla fall i de större städerna) blir allt färre som inte har egen bil och som börjar använda autonoma transporter, kan ju även allt körande med möbelpaketen bli enklare om säljande företag även tar hand om det.

Leverans till bilen
Jag förutspår mindre butiker, som mest är till för att du ska få känna på de större varorna, kanske genom VR-glasögon och hologram. Och så behövs inte längre jättestora lokaler för alla fysiska möbler, då en "digital yta" kan visa mycket mer än bara en möbelgrupp.
Dessutom finns redan idag system där leverantörer kan leverera varor direkt till bakluckan i din bil. Till exempel har Volvo redan ett sådant system igång. Här kan du läsa mer om Volvo in-car delivery. Jag tror också att framtidens bostadsdesigner måste hitta system för att leverantörer ska kunna leverera direkt till din bostad, utan att du eller någon annan är hemma.

Det finns även stora ekonomiska vinster för företagen. De behövs fortfarande större lagerlokaler, men med nya smarta logistiksystem måste inte varorna finnas och hämtas av kunden själv. Att titta och känna på varan på ett mindre ställe och sedan få den levererad hem gör det enklare, billigare och framför allt snabbare för både kund och leverantör. Detta öppnar också för flera servicenischade företag som till exempel leverans/avhämtning, möbelmontering och dylikt.

Köpcentrumens död
Så när vi väl fårr autonoma transporter i större och säkra system, så flyttar troligtvis Ikea in till stan. Och de flesta andra affärskedjor gör samma sak. Köpcentra har ingen större framtid, i alla fall inte för bara shopping. Det blir i framtiden fler centrala, men mindre butiker helt enkelt.


Läs mer om förändringen i bilägandet och mängden trafik inne i städerna här (klicka).

Giv akt!

Märkligt detta hur tiden går. Att det i år är 40 år sedan jag kom hem från USA första gången, hur det är 30 år sedan jag började på Journalisthögskolan och bara 20 år sedan vi kom hem från Bosnien. Och så allt det andra jag hunnit med. #tbt #tillbakablickstorsdag

Jag deltog i utlandsmission första gången vintern 1979-80, på Cypern. Jag var där i rollen jag utbildats för i lumpen, Kvartermästare (underhållsbefäl). 
Så här en gammal bild från vaktavlösningen framför huvudbyggnaden på 2 skyttekompaniets camp - Camp Polar i Athienou. 
Ja, den unge (och något späde) mannen med inre befäl-brickan runt halsen är undertecknad. För ganska exakt 38 år sedan. Tiden går.

Ett annat minne från tiden på Cypern kan du läsa om här. Om när observationsplats S-37 blåste ner och jag fick en liten present från pionjärerna...

Höststämning i Borås.

Efter att jag publicerat (och börjat sälja) min spårvagn i Göteborg, kom uppmaningar om att fota liknande i Borås (min uppväxtstad). Har börjat planera var en sådan bild kan tas osv. Och häromdagen var det ju perfekt väder - dis, och grått.

Så... Kommit in i höststämningen än? Börjat längta efter snö? Eller mest som jag, efter vårens grönska?

Jim Dines Pinocchio

Gustav Adolfskyrkan

Gustav II Adolf begrundar rådhuset

Västra ändan av Gågatan,
Knallen i förgrunden

Östra ändan av Gågatan,
riktning järnvägsstationen

När jag var liten sa vi alltid:
"Bäst med Borås? Tåget härifrån..."

Tillbaka till Paris.

Om en dryg vecka får jag min julklapp från frun. En gemensam resa till Paris, där vi bland annat hälsar på kamraten Ella. Storstäder är speciella, med människor som en själv, fast många fler.
Har många favoriter när det gäller städer, Paris står nästan högst. #tbt #tillbakablickstorsdag

En dag tidig höst, 2010

Vad vi ska göra? Ingen aning, men det blir bra. Vi vet ju att få bra dryck och god mat. Och så några vänner att hälsa på. En och annan bild kanske jag tar (även om gatufoto i Frankrike kan vara lite knöligt). Eventuellt någon bra utställning.
Men mest åker vi dit för att känna på't. Och för min del, prata lite franska. Och höra:

Bienvenue à Paris, mes amis!

Alla dessa lögner. När slutar de?

Rätt trött nu. På lögnerna som far omkring och förgiftar vår värld. Oavsett om de är medvetna eller lagom  omedvetna. För att allt i vår värld är ok är inte sant. Och att vi gemensamt inte vetat det är lika osant. Likaså att det är svårt att åtgärda problemen.

Innan någon får rascha (göteborgska, ungefär "mentalt utslag")  vill jag direkt säga att Sverige antagligen är ett av de absolut bästa länderna i världen att leva, verka och dö i. Det har både vetenskapliga undersökningar och andra enkäter visat. Men...

1. Att kvinnor trakasseras på grund av sitt kön, är en kunskap jag haft i nästan hela mitt liv. Det räcker med att prata nära med en tjej på tu man hand. Om du bara har goda vänner som är tjejer och de litar på dig berättar de avskyvärda grejer som killar gjort och gör. Kunskapen om trakasserierna är inte nya. Den som säger det är mer eller mindre blind.
Sedan tror jag att det är jättebra med #metoo, det visar på omfattningen och djupet av detta samhällsproblem. Och nästa fråga väcks: Vad gör vi åt det? Och: Vi ska väl göra något åt det?

2. Att människor trakasseras av andra med makt är inget nytt. Jag arbetade med teater i första delen av mitt yrkesliv. Jag må ha varit blåögd med mina ljuva teaterdrömmar, men problemen med stjärnor som utnyttjar sin ställning och utnyttjar andra, fanns redan då på 80-talet. Och ledningar och chefer inte bara visste om det, de deltog. Att folk inte visste, eller förstod omfattningen är en lögn. Så varför är folk förvånande nu? Och vad görs det åt det? Och tror du verkligen att kultursektorn är ända området detta försigår på?

3. Alla "tycker" att det är viktigt att barn och vuxna med behov av extra stöd och ska få det. Ändå dras assistenthjälpen in. För att det kostar mycket. Men att LSS har haft stigande kostnader (mycket kraftigt stigande kostnader ganska länge nu) är ingen nyhet. Försäkringskassan har länge varnat för detta. Regeringarna och alla politiker av skilda kulörer har vetat om det. Föräldrar och de drabbade har vetat om det. Men först nu görs något, och då halvhjärtat?
Alltså. Om det finns ett problem (behov av hjälp, men det kostar) är det väl ändå vårt gemensamma ansvar i allmänhet och politikers i synnerhet uppgift att hitta lösningar? Och att inte blunda. Det som många idag antyder, att det är ett problem som dykt upp just nu och är olösbart - är en osanning, en lögn. Sanningen är snarare att de som haft god insyn i problemet valt att inte göra något åt det. Så vad händer nu?

4. Vad får du för din skatt? Tja, den som tror att Leif Östling (och andra rätt rika personer) säger saker rakt ut i luften och inte vet vad de fått - den är lite väl blåögd. Precis som alla dessa relativt rika personer ljuger när de säger att skatter i allmänhet är fel. Att betala skatt har alltid varit att lösa problem. Men balansen mellan hur mycket du som individ ska betala och vilka problem du anser vara rätt att lösa är knepigare. För. Den som påstår att det inte finns tillräckligt med pengar i Sverige, Europa eller världen för att lösa de större problem vi har - den ljuger. Och oftast medvetet. Men vad säger du? Att bara andra ska betala, inte du? Då ljuger du.

Gör något ärligt nu
Att inte vara ärlig med det som egentligen driver dig att ha en bestämd åsikt om något är fegt, på ett socialt och mänskligt plan. Vi människor är otroligt påhittiga och kan finna lösningar på det mesta. När vi inte gör det är det för att vi inte vill eller anser oss "ha råd" - inte för att vi inte kan. Och därför ljuger vi uppsåtligen.

Så. Kan det snart vara slut på lögnerna? Och så kanske vi kan uppträda som vuxna människor istället. Och börja lösa problem, inte sopa dem under mattan? Och ljuga om dem.

Novemberstig. Eller en bild av den.

Ett undantag från gatufotandet. Lite stig-foto istället.

Hundpromenad. 5 grader. Dunkelt. Frusna fingrar. Röster i fjärran. Men hunden vägrar skita. Så vi går en bit till...

Ja, var tvungen att ta en bild av den aktuella, råa hundstigen - ses här bredvid.

Jag har fotograferat hela mitt liv. När jag var 13 år köpte jag för egna pengar en liten fin pocketkamera, en Agfa. Och tillbehör, blixtkuberna sattes ju på ett litet plasttorn ovanpå.

Våren 1976, med de sista av pengarna från mitt sommarjobb året tidigare på Englandsfärjan Saga, köpte jag den efterlängtade systemkameran - en Konica Autoreflex T3. Och efterhand en massa tillbehör, både enklare vidvinkel, porträtttele och telezoom 400 mm.

Pocketkameran

Foto: Dirk Meyer, Wikimedia Commons

1986 var jag hos min pappa och vi tittade på hans gamla bilder. Familjebilder med människor, frisyrer, kläder och miljöer. Roligt att titta på gamla bilder. Och minnas. Så senare den veckan drog jag fram min diaprojektor och började gå igenom mina bilder de senaste tio åren.

Det var deprimerande. Med fantastiskt tråkiga bilder. På landskap, miljöer, fåglar och annat strunt. Jag hade under tio år inte fotat mer än kanske fem intressanta bilder. Och svårtillgängligt, med diabilder som krävde projektor osv.

Så jag sålde det mesta av allt i kameraväg och köpte en helt manuell Nikon FM istället. En kamera som krävde att jag lärde mig ljus, exponering, skärpedjup och liknande. Och som var min vän i många år därefter. Under dessa år fotade jag bara med svartvit film och nästan bara människor jag mötte i arbete, i skolan, på seminarier med mera. Jag lade grunden till dagens fotoäventyr i städer.

Idag är det nästan bara människor och gatufotografi jag sysslar med. Fortfarande anser jag att jag har tonvis med kunskap att ta till mig, att min inlärningskurva är kraftigt stigande. Att mina bilder ständigt blir bättre.

Och så hoppas jag att de är intressanta. Har börjat sälja några av bilderna. Har haft min första utställning på en restaurang i Borås sedan i maj. Och i januari blir det en lite större utställning på konstklubben på Kanalhuset (hos SVT och SR) i Göteborg. Om jag vågar visa upp bilderna. Men det måste jag. Varför skulle jag annars fota?

Högt tonläge på intervjun.

Har du någonsin tänkt på detta att ens tonläge ändras i samband med officiella intervjuer eller annan utsatthet. Nu finns ny forskning som säger att låg status oftast gör att du höjer tonen på dina svar under en jobbintervju.

Det är i Språktidningen i förra veckan som en artikel berättade om denna nya forskning, gjord på skotska University of Stirling. Forskningspubliceringen skedde i somras.

Sammanfattningsvis är det så att ens tonhöjd är ett sätt att visa antingen underkastelse eller dominans. Undersökningen visade bland annat att de flesta som kom för en anställningsintervju fick ett högre tonläge under själva intervjun, beroende på att de var den med lägst status (och inte vill hota den som utför intervjun). Däremot sänkte intervjupersonerna sitt röstläge när de fick svåra och personliga frågor.

Illustration från forskningsprojektet

Undantaget är de som är själva anser sig vara säkra och dominanta, de höjer ytterst sällan sitt tonläge, inte ens när de är hotade på något vis.

Citat ur Språktidningens artikel:
"Men det fanns vissa undantag. Människor som själva uppfattar sig som dominanta – och som inte drar sig för att använda manipulation och hot för att nå högre status – använder i regel en lägre tonhöjd. De förändrar inte heller tonhöjden när de talar med en person som har hög status."


Du kan läsa om undersökningen hos Plos One (på engelska).
En enklare version på svenska kan du läsa om på Språktidningen.

Så. Känner du igen dig själv? Och hur gör du med din röst?

När en flyttar (igen)...

... hittar en oväntade saker. 
Länge hade jag saker från dels min mormors bror (polarforskaren och meteorologen Finn Malmgren), dels mina morföräldrar stående i vårt hus. Så länge vi bodde stort var detta inget problem, men när vi krympte boende med mer än hälften och tog bort nästan alla förråd dök det upp saker. Som denna mer än 50 år gamla blomma. #tbt #tillbakablickstorsdag

Så vitt jag vet är det en edelweiss, plockad i alperna, någon gång på 40-talet efter andra världskriget. Jag vet att den legat nerpackad i en av de två gamla resväskorna efter min mammas föräldrar. 
Den kanske kan vara Finns, men jag tror inte att han reste så mycket i mellersta Europa. Så jag tror på Morfar Anton.

Anton Fägersten föddes på 1890-talet, doktorerade i engelska (avhandling om ortsnamnen i Dorsetshire) och arbetade som läroverks-lektor i Uppsala. Han var en berest och lärd man. Bland annat därför reste han runt om i Sverige och skrämde hugade studenter (han var censor), men försöken att lära mig engelska gav han upp redan när jag var 4 år:

– Det heter Klack, sa jag. 
– Nej unge man, klåck är korrekt, svarade morfar. 
– Men moffa, det heter ju KLACK!!!

Tålamod med småttingarna var inte hans starka sida.

Min mormor reste också mycket, så litteraturhistoriker hon var. Ibland tror jag att edelweissen kan vara hennes, men två saker talar emot det. Dels att det var ett mandomsprov på 40-talet att hitta "sin edelweiss" (en tysk bergssjägare/gebirgsjäger hade ofta en på rockslaget, efter att ha klättrat upp i bergen och hämtat den), dels att den låg bland annat som definitivt tillhörde morfar.

Nå. Att hitta en sådan här sak och egentligen inte veta vad en ska göra med den relativt sköra saken är knasigt. Någon idé vad jag ska göra med den?