Det stora havet.

Lyssnar på Thåströms nya skiva Centralmassivet och blir mollbestänkt. Känslan av utanförskap är tydligt, men även styrkan i musiken bryter igenom. Så jag kommer osökt tänka på en text jag skrev för en tid sedan. Den är personlig, men förhoppningsvis inte för privat.

Min enkla fråga till dig är: När det stora blir för stort - hur gör du?
Seglar du, simmar du eller glider du ovanpå i en lustjakt?




Nå. Thåströms nya "Centralmassivet" finns att lyssna på till exempel på Spotify.
Några av recensionerna kan du läsa, om du klickar här:
Sveriges Radio (klicka)
Svenska Dagbladet (klicka)
Göteborgsposten (klicka)

"Känslan av utanför, känner du den?

Då badet övergått i kamp för luft,

grågrönt vatten trycker ihop själen,

saltet bränner ögonen bortom förnuft."

Spaning: Hundar på stan.

Egentligen något vi redan är mitt inne i, men för alla er som bor i mindre städer och inte sett detta än: I framtiden får din hund sin egen matskål på restaurangen, när den följer med på stan.


I mindre städer som Borås (där jag växte upp) har restaurangfolk inte riktigt förstått än. Vi pratar om trenden "vardagsrum på stan", att folk i allt större grad vill träffas och umgås ute på stan, något stockholmare, göteborgare och malmöiter insett för länge sedan. 

Vår hund, som numera ofta 

följer med på restaurang

Statistiken talar sitt tydliga språk - det blir hela tider i alla större städer en större andel ensamhushåll. Och den trenden nästan accelererar, i hela världen. Även detta gör att umgänget ute på stan blir allt viktigare. Nästa steg är att det ska vara möjligt att ta med sig hunden. I Göteborg där jag lever numera, finns idag ett flertal ställen där du kan ta med din hund, inte bara till uteserveringen, utan även inomhus. Jag tror bestämt att antalet matserveringar och pubar med hundskål att få låna bara blir fler i framtiden?

Bra eller dåligt, tycker du?


Här några tips på ställen i Huvudstan och i Göteborg som låter dig ta med din hund redan idag.1. Hundvänliga Stockholm 
2. Kafeer och Krogar i Gbg 
Och en text från Göteborgs turistorganisation om att ta med hunden (klicka)

Vad så lite vad Livsmedelsverket säger om detta med mat och hundar: 

När det gått itu.

Ibland lite märkligt när det finns två ord med nästan samma betydelse i svenskan. Det finns några olika exempel, men just detta att det handlar om två diametralt skilda ord, som idag har samma betydelse, trots skillnad i ursprung, härkomst, med mera. För vad säger du när något fallit i "tusen bitar", är det sönder eller trasigt?

Trasig. Relativt enkelt att förstå ursprunget, från ordet trasa, tyg (eller liknande) som revats. Från början troligtvis bara använts om just kläder (finns belägg för ordet sedan 1618), efterhand omfattar ordet även andra ting som gått sönder på något vis. 

Det finns en användning för ordet trasig, som mycket sällan ordet sönder (eller det annars helt korrekta söndrig) används för och det när något är trasigt i överförd betydelse - som för människor, relationer eller annat abstrakt. Redan så tidigt som på 1700-talet använde poeter ordet trasig för att beskriva en slarver eller en mer eller mindre misslyckad person.

Sönder. Här får du förståelse för ursprunget när du ser att det är besläktat med både synder och synnerlig (som i besynnerlig). Men ursprunget är ändå lite knöligt. På fornsvenska/fornnordiska hette det troligtvis sunder eller synder, jämför till exempel med medeltyskans sunder med betydelse säregen. Som du kanske förstår har ordet vandrat i betydelse från annorlunda, ovanligt via att det beskriver något som är särskilt till dagens ur funktion. 
Härkomsten är omtvistad, men att det kommer från äldre germanska är fastlagt och det finns liknande ord i både tyska (sönder) och engelska (asunder).
Troligt är ändå att det kommer från indoeuropeiska och/eller sanskrit. Jämför med latinets sine = utan.
Förekommer i svensk skrift första gången i början av 1600-talet, men är troligtvis ett betydligt äldre talspråksord.

Söndagsporträtt: bossy waitress.

Gillar att fota när folk är mer avslappnade, typ på kvällar och i mörker. Största problemet är då inte att hitta rätt motiv, utan snarare att få kameran att fungera som du vill. Bra då med kamera som tål dåligt ljus utan att bilderna blir fö korniga.

På senaste resan till Chicago var fyra av oss svenska gatufotografer i stans restaurangdistrikt, River North för att umgås, träffa människor och... fotografera. #ssp #sundaystreetportrait

Boss bar waitress

Tyvärr vet jag inte vad hon heter, tjejen som serverade oss på Boss bar. Vi hade varit på samma ställa dagtid ett par dagar tidigare, men då var det en annan som serverade oss. Ett par av oss frågade om hon hade något emot att bli fotograferad och då sa hon med ett leende:
"I really never like to be taken pictures of, 'cause I don't like what I see. But then again other people say I look good in pictures, so why not."


Detta blev mitt resultat.

Andra av mina gatuporträtt hittar du om du klickar här

Konstnärerna arbetar.

Som du kan läsa i tidigare inlägg (klicka) var jag i Borås för No Limit förra helgen. Under helgen kunde du möta konstnärerna bakom den nya verken på No Limit. Det som slår mig är hur ödmjuka de alla var, dels kanske beroende på att jag som fotograf var mån om deras integritet, dels på det myckna regnandet? 

Åk/gå/cykla/flyg till Borås! Det finns numera massor av intressant gatukonst att se där, förutom en rad fina skulpturer och annat. Nedan verk och bilder på/av Telo Miel, Lakwena, Nespoon och Lonac.  

Telo Miel putsar på sin räv

Telo Miel och en sprayburk

Lakwena med kamrat som målar

Lakwena (blå keps) och målarkompis

Nespoon hukar under regnet

Lonacs verk avbildas

Vad proffsen har.

Kommunikation kan vi alla, oavsett om vi har det som yrke eller ej. Och alla kommunicerar dagligen, så det borde egentligen inte vara så svårt. Ändå blir det ofta fel. Kanske finns skälet till misslyckandet i det knep som nästan alla lyckade, yrkesmässiga kommunikatörer använder. Vet du vilket det är?

Det ska direkt sägas att vi egentligen alla är bra på kommunikation. I rätt miljö och situation är vi mycket bra på att ta emot och att ge kommunikation, det vill säga både som mottagare och sändare. Skälet till detta är enkelt - det är något av det första vi lär oss. Om du inte är funktionsutmanad har du lärt dig grunderna i kommunikation långt innan du ens har ett komplett språk. 

Kommunikation för alla
Det ingår i att vara människa att kunna förstå andra, utan detta är det svårt att överleva. Till en början är vår kommunikation grundad i just detta behov av att överleva och fortplanta oss. Att få dagens näring, att förstå vilka som är fiender och vilka som är vänner, att hitta någon som hjälper oss att fortplanta oss. Senare kommer alla andra, mer sekundära behov, de som har med känslomässiga behoven att göra. Märk väl att jag inte nedvärderar dessa behov, de bara kommer efter de grundläggande behoven när vi lär oss att bli och vara människor.
I dessa kommunikativa behov ingår också att kunna verka inom en grupp. Vi lär oss först att förhålla oss till andra nära människor, senare till närmaste gruppen och senare igen att hitta plats och definiera oss i den större sociala gruppen. Språket är faktiskt inte det enda sättet att kommunicera, men när det gäller större grupper är just språket mycket väsentligt för att dels definiera de som är innanför gruppens gränser, dels de som är utanför.

Nå. Någonstans uppstod behovet att ha de i gruppen som mer uppdragsmässigt arbetar med kommunikation. Ledare, administratörer och förmedlar (historieberättare) blir oftast de som är extra bra på kommunikation. Sedan tillkommer nu för tiden alla de som yrkesmässigt arbetar för andra med just kommunikation (en sådan som jag till exempel).

Knepet är...
Och då kommer vi till det absolut viktigaste knepet för en yrkeskommunikatör. För även om alla kan/vill/förstår kommunikation är ju en del helt enkelt bättre på det. Och det viktiga för vilket yrke som helst är att att kunna leverera med en hyfsad hög lägstanivå, även om inte allt är rent briljant. Den yrkesmässiga kommunikatören gör alltså alltid en bra jobb och misslyckas mycket sällan. Ungefär som skillnaden mellan professionella skådisen och amatören: lägstanivån på proffsteatern är i princip alltid högre, även om amatörerna ibland får till en lysande föreställning.

... tid
Skillnaden mellan de professionella och amatörerna är hur mycket kvalitativ tid som ges varje projekt. Tid för analys, research, benchmarking, marknadspositionering, språklig analys, skriva, korrektur, omskrivning och så vidare. Och den som gjort detta under många år har det lättare, med flera tillgängliga, genomarbetade metoder för att genomföra det kommunikativa projektet.
Är proffset alltid bättre? Nej, men nästan. Och lägstanivån är generellt betydligt högre. För en bra kommunikatör ger sitt arbete tid. Tid att fungera kommunikativt, för rätt målgrupp, med rätt budskap, på rätt plats och med rätt önskad reaktion. 
Tid, är alltså svaret på väldigt många frågor när det gäller kommunikation.

Och för den lässugne, en vetenskaplig artikel om tidsbegreppet i olika språk kan du hitta genom att klicka här.

Du kan också läsa mer om det jag gör för dig som svensk och engelsk skribent/copy eller som inspiratör/förvaltare av social media-marknadsföring genom att klicka här.

Gränslöst i Borås.

Har ägnat stor del av helgen (och dagarna före den) till gatukonstfestivalen No Limit i Borås. Mycket finns att säga om de verk som skapats, oftast är ordet fantastiskt det enda som behövs. I några inlägg visar jag några av mina bilder från bland annat gruppen #Attackfoto här på bloggen. Först ut det som barn i alla åldrar nog uppskattat mest - @Anonymouse verk.

Första verket - Pärlans tyger

Andra verket Sorkhs Skattkammare

Beundrare av de små butikerna

3:e verket - Dunken

Dunken framifrån