Språket är den talande människans gemensamma kommunikationsmetod. Det är inte det enda, men definitivt den mest komplexa. Genom språket får vi som grupp (två, familj, grannskapet, nationaliteten osv) ett gemensamt uttryck som definierar och kommunicerar oss. Inom gruppen och utåt mot andra. För att en social grupp ska fungera krävs just det gemensamma uttrycket, som i sin tur definieras av en rad regler. Detta gör att alla språk måste ha någon typ av regler, mer eller mindre uttalade.
Men, just detta att vi behöver ett gemensamt språk har sin naturliga motsats i de personer som har specifika behov (och det har vi alla vid olika tidpunkter i livet) att särskilja oss från gruppen. Därför är det oftast unga som komponerar nyord. Och därmed har vi direkt en tydlig motsats, motsatsen i dels behovet av gemensamma regler, dels behovet av särskiljning.
Och det finns mängder av andra motsatser i språket. När strävan efter gemensamt språk på global nivå lyfts, lyfts i debatten alltid också behovet av mångfald i språk. Debatten om liksidighet följs alltid av argument om mångsidighet. Åsikter om främmande ord följs av argument om integration i språket. Regel-ivrare behövs lika mycket som förnyarna, likaså förespråkare för avancerat "krångligt", respektive enkelt språk.
Jag vill definitivt säga att just dessa motsatser är grunden för det levande, funktionella språket. Både konservatism och radikalism är ett måste för ett språks överlevnad. Oavsett vilket språk vi pratar om. För i denna språkliga dynamik finns en övergripande mänsklig dimension: Språket ska både bevaras och utvecklas för att vi som människor har samma grundläggande behov - att utvecklas samtidigt som vi bevarar gemensamma värden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar