Barnens språk är ofta det mest spännande, fascinerande och uppfinningsrikt kloka vi har. Och jag älskar det. Ofta har jag undrat varför det första riktiga ord min äldsta son lärde sig (förutom mamma och pappa) var lampa? Klart att han såg ljuset och beskrev det, men ofta var det nästan vad som helst som hette lampa. Hur som helst var han och hans mor ute och gick en dag, på en plats där det var brant nedför på ena sidan av stigen. "Ska jag hålla dig i handen", undrade mor. "Det behövs inte, jag håller mig i balansen", svarade min son självklart.
Samme son har hunnit bli lite äldre och i hans generation är det inga problem att använda adverb eller adverbial som adjektiv. Det är en tid sedan som jag hörde det nu, men uttrycket äger lever fortfarande. Att min son beskriver någon eller något som han anser är riktigt bra för ägigt känns lite konstigt. Men jag förstår ju vad han menar. Inget vackert ord, men för honom är det självklart vad han menar.
Samme son har hunnit bli lite äldre och i hans generation är det inga problem att använda adverb eller adverbial som adjektiv. Det är en tid sedan som jag hörde det nu, men uttrycket äger lever fortfarande. Att min son beskriver någon eller något som han anser är riktigt bra för ägigt känns lite konstigt. Men jag förstår ju vad han menar. Inget vackert ord, men för honom är det självklart vad han menar.
Och på samma sätt försöker våra barn förmera ord hela tiden. Är något var väldigt varmt så använde sonen när han var mindre aldrig jätte-, gör- eller liknade prefix. Nej när det var som mest varmt var det kolvarmt...
Vi hade besök i helgen av goda vänner, som även hade med sig sin unga dotter. Eftersom hon var enda närvarande barn fick hon bland annat pröva mina barns Wii. Bestämt tog hon med sig var och en av oss uppför trappan för att utmana på bowling. När hon kom nedför trappan igen, med sin far, den relativt lärde ekonomidoktorn, säger hon självklart: "Han är svårlärd".
