Som du frågar får du svar.

Här en sammanfattning av fyra inlägg jag skrev för relativt länge sedan. Om frågans roll för vår grundläggande kommunikation. Hela texten finns i sidomenyn här till höger, under rubriken "Lilla kommunikationsskolan".

Vi måste vara minst två för att att kunna kommunicera. Sändare och mottagare. Förmedlare och lyssnare. Och för att bli en bra kommunikatör krävs att kunna ta emot, att lyssna. Och det i sin tur kräver att veta vilken fråga du ska ställa. Något alla bra journalister är väl medvetna om.

1. Frågan som ger svaret.

Det som skiljer den duktige journalisten från medelmåttan, är förmågan att ställa rätt fråga. För vissa frågor är helt enkelt bättre än andra under en intervju.
Det finns massor av frågor att ställa efter att något hänt, alla kanske inte lika intressanta, men ändå delvis relevanta. Till exempel: vad har hänt, hur hände det, när hände det, var hände det, vilka var inblandade och vad innebär det som inträffade. Det finns naturligtvis fler variationer av dessa frågor.

Men alla frågor går inte att fråga av rent praktiska skäl. Därför försöker journalisten komprimera antalet frågor till de väsentliga, det vill säga vad i händelsen är det som berör just de som ska ta emot nyheten. Då kommer de klassiska frågorna när, var och hur in. Lägg till; hur blir det sen då? Nu kan du besvara dessa frågorna och har åtminstone en grundläggande berättelse att förmedla.


2. Stäng inte för öppna frågor.

Vi måste vara minst två för att att kunna kommunicera. Sändare och mottagare. Förmedlare och lyssnare. Och för att ha en bra konversation, måste frågorna vara bra. De avgör liksom allt.
Ibland handlar god kommunikation om något så enkelt som att att frågan du ställer ska kunna besvaras på ett bra vis.
Att ställa öppna eller slutna frågor innebär ofta skillnaden mellan att få ett enkelt ord som svar eller att få hela berättelser.
Felet många gör när de till exempel intervjuar någon, är att de ställer "stängda frågor". En stängd fråga är den som det går att svara ja, nej eller vet inte på. Ett enkelt exempel på en sådan fråga är: Känns det bra? Det som kännetecknar den typen av frågor är att de just stänger kommunikationer, de uppmanar aldrig till att utveckla svaret. Kanske är det därför många sportjournalister ändå lärt sig att istället fråga: Hur känns det?

Och den bästa följdfrågan är nästan alltid; Varför? Följt av utfrågarens tystnad. Tillräcklig tystnad så att den du pratar med förstår att du vill höra. Inga om, inga men, inga förklaringar. Varför? och tystnad...
För det är när vi visar oss villiga att lyssna, samtidigt som vi ger den som sänder (intervjuas) utrymme att berätta, som vi får de bästa och mest intressanta svaren. Prova att stoppa in ett varför efter nästan vilket svar du än får, så förstår du.

Du måste naturligtvis välja dina tillfällen. Att fråga varför på allt som sägs dig, gör att folk tycker att du är en irriterande och barnslig person (så här gör många barn nämligen), men att göra det lagom ofta gör att folk gillar dig. Du visar nämligen att du vill lyssna på dem och det är alltid populärt.

3. Att våga vara tyst.

Dags att ge bästa ledtråden till mysteriet: Vad är en god lyssnare? Eller svar på frågan; hur ställer jag min bästa fråga?

Det finns ibland inget bättre sätt att få en intervjuperson att säga mer än vad hen egentligen hade tänkt att göra, än att öppna kommunikationen och sedan våga vara tyst. Du tittar lyssnande och är tyst, så länge det behövs. Magiskt för att få folk att berätta mer. Dessutom finns tillfällen då tystnad säger allt, "talande tystnad" liksom. Tystnaden är mycket ofta intervjuarens bästa vän.

4. Har du förstått frågan?

Dags att göra dig mer osäker än du varit på många år. För rätt, rättvist och sunt förnuft är inte självklara sanningar.

Den som fortfarande tror att vi alla är lika, tror fel. Det vill säga, som människor är vi lika, men kulturellt är vi helt beroende av vår uppfostran. Nej, inte kultur som i böcker, konst och teater. Utan kultur som sociala omgivning, med allt vad det innebär av syn på rättvisa, sammanhang och moral.

Glömmer aldrig en föreläsning för mer än tio år sedan, inför ett projekt jag var inblandad i. Föreläsare var bland andra Karin Sharma, som har specialiserat sig på organisationskommunikation och interkulturell kommunikation.

Enkelt sammanfattat berättade Karin om skillnaderna i våra respektive kommunikationer. Det vill säga när uppfattningarna om till exempel hur rättvisa delas, om vad som är viktigt att fråga om och vem som egentligen har ansvar för saker och ting. Dessa kulturellt betingade frågor har stor betydelse för hur vi förstår varandra. Eller missförstår.

Exempel: De tre karamellerna
Ett exempel från Karins föreläsning har fastnat sedan dess. Det handlade om rättvisa. Karin frågade:
– Om du har tre stora karameller och fem barn, vem ska få vad?
Och så var hon tyst och lät oss i publiken tänka... Alla vi i publiken sa ungefär samma sak - typiskt för "svenskt" tänkande i detta fall:
– Ät upp dem själv!

Och det beror på vår syn på just rättvisa och integritet. Vi svenskar "förstår" mycket snabbt att det är svårt att dela helt lika (vårt begrepp av rättvisa) så att alla får lika mycket. Därför bör vi undvika att utsätta barnen för denna orättvisa.

Men är du medveten om att i USA tycker barnen att det är lika rättvist att tävla om det i någon lämplig sportig form? Likaså tävlas gärna i Frankrike, men då i "intellekt", till exempel stavningstävling.
Fast i Sydamerika handlar rättvisa om sociala sammanhang, så där kan kanske tre av barnen få karameller och de andra två något helt annat (en utflykt?) och så delar de på upplevelsen istället; "hur var karamellerna?" och "Hur var utflykten med mamma?", liksom.

Min grundläggande råd är; Förstå vad din fråga egentligen säger. Först då kan du förstå meningen med svaret.
Länk till hela den utförliga texten.#blogg100 - 023