De fem onda.

Det finns fem speciella ord som jag inte har ett gott förhållande till. 
De är alla ord som gör ont. De som tär, skär och sliter sönder. Bokstavligt och bildligt. Orden som hotar det bästa hos oss människor: Kärleken och själva livet.

Sjukdomen som förändrar till oigenkännlighet. Och det är så många som drabbas, inte bara för att många får varianter av sjukdomen utan även för att alla närstående och chockas, skadas, såras och förlorar. När cancer övergår i död är ju inte den största förlusten hos den som dör, utan just hos oss alla andra.

Kanske är det värst med barnen. De som aldrig får chansen. De som stoppades innan de ens fått smaka på vuxenlivets frihet. Föräldrar till cancerbarn har det för jävligt. Sorgen är en sak, men värst är väl känslan av att inte kunna göra något enda extra, just det där som ska rädda eller skulle ha räddat mitt barn. Livet som kom ur mig, försvinner innan jag själv gör det. Skuld bortom sans och förnuft.

Cancer är ett latinskt ord, som betyder kräfta. För i tiden sa vi också kräfta för cancer. Troligtvis heter det just så eftersom redan grekiska medicinare ansåg att bröstcancer liknande djuret kräfta. På grekiska är ordet för kräfta Karkinos.


Ordet Hat är germanskt och därför finns motsvarande till exempel i både tyskan (hass) och engelskan (hatred). Ordet är besläktad både med hetsa och hätsk. 

Att hata är att exkludera, att inte vilja förstå och att vilja ont. Hat i alla dess former är nedbrytande och förstörande. Jag vet att det finns rätt många människor som anser sig ha rätt att hata, men i grunden är hatet meningslöst, eftersom det bara river och raserar förhållandet till andra människor. Motsatsen är naturligtvis kärlek. Och är det något som jag kan ställa upp på i de allra flesta religioner i världen är det just synen på hat. Hat är fördärvligt, kärlek är det som bygger är det gemensamma temat i alla stora religioner.

Vi använder ordet lite slarvigt. En del säger hata när de menar känner avsmak för eller tycker väldigt illa om. Men hat är en ond känsla, som förstör den som bär det, lika mycket som den som drabbas av hatets effekt. Så låt oss använda ordet korrekt. För när hatet syns är det obestridligt.

Ord tre är Död. 
Då är det slut. Inget mer. För den döde själv troligtvis inte så eländigt (om du inte varit djävulsdyrkare, förstås) Men för alla andra. Borta är möjligheten till samtal, ögonkontakt eller att bara hålla handen. Oavsett relation till den nu döde. Oavsett dödsorsak, även om de som dör hastigt när de är unga är extra svårt för oss kvarvarande. Sorg, ångest, saknad - allt och mer är det som finns kvar.
På fornsvenska døþer. Germanskt ord med motsvarigeheter i till exempel engelskan (dead) och tyskan (tot).

Krig förstör i stor skala. Och på alla möjliga vis även i liten skala. Krig gör människor hatfulla, onda och villiga att bryta normala relationer till andra. Krig är död på löjligt många vis.
Jag arbetade i Bosnien strax efter att kriget tog slut där. Då blev det mer än uppenbart att krig även dödar och sårar långt efter att själva skjutandet är över. Jag kan garantera att de allra flesta som upplevt krig eller dess närhet är pacifister.

Krig. På fornsvenska kri eller krigh. Från lågtyskans krich (jämför med dagens tyska krieg).

Citat om krig:

• “One is left with the horrible feeling now that war settles nothing; that to win a war is as disastrous as to lose one" - Agatha Christie
• "There never was a good war or a bad peace." - Benjamin Franklin
• "An unjust peace is better than a just war." - Marcus Tullius Cicero
• "Peace is the virtue of civilization. War is its crime." - Victor Hugo

Ord fem är Feg.
Att våga är motsatsen till att vara feg. Jag har stor förståelse för att en hel del människor inte vågar saker. En del våghalsighet är ju bara dumdristighet. Men att i det stora hela inte våga, betyder att du som människa inte tillför något till gruppen, till den sociala enhet du tillhör. Och det är inte bra.

Fegt är det också att inte stå rak och säga vad en står för, vad som är viktigt och relevant för dig. Jag kräver inte av alla de alltid ska prata sina innersta övertygelse, men motsatsen (att ständigt vara tyst) är ytterst farligt. Detta är inte samma sak som att alltid ta ställning och högljutt kräva att alla ska lyssna. Det är inte heller samma sak som att kräva att andra ska ha samma åsikt eller att de alltid ska ha respekt för dig för att du HAR en åsikt. Nej, det handlar det mer om social förmåga, om att passa in i ett socialt mönster för gruppens bästa.

Nej, jag talar om att fegt ha en åsikt, inte visa eller stå för den och sedan i smyg verka för att den ska bli dominant även hos andra. Detta är oärligt, odemokratiskt och framför allt fegt.

Respekt kräver att du slutar att vara feg. 
#blogg100 - 029