De gör allt i sin makt.

Det finns de som kliver fram och gör sitt bästa i svåra tider. Några av dessa underbara är personalen på Kommunikationsklasserna. 

Det har en del glunkats om att det ska finnas konflikter mellan personal och föräldrar. Detta kan jag på rak hand dementera. För situationen vi hamnat i, med en nu påtvingat flytt, är varken vårt eller deras fel. Och nu kämpar de häcken av sig för att göra det bästa av allt. Heder till er.

Idag började skolan igen. Oron för hur det ska bli har varit stor många veckor nu. Då känns det bra att åtminstone kunna berätta om något som känns bra. 

Detta skrev jag redan för tre dagar sedan, i slutet om inlägget om det brutna löftet om ingen flytt. Jag känner att det är viktigt att lyfta fram det en gång till:
Våra pedagoger (och övrig personal) på Kommunikationsklasserna har också hamnat i en förfärlig sits, klämd mellan sitt ansvar att ge god skolgång till våra barn och resultatet av ansvariga tjänstemäns brist på handlingskraft och analys av beslut. Jag som förälder vill ge personalen en stor kram för att de nu trots allt försöker göra sitt allra bästa för att våra barn ska få något vettigt ur denna helsnurriga situation.

Redan för några dagar sedan fick vi (föräldrar) löftet från de anställda att de ska göra allt för att det ska bli så bra som möjligt. Det är ett löfte som jag tror på. Under de år min son gått på Bodaskolans Kommunikationsklasser har de anställda alltid kännetecknats av en varm, inkännande och professionellt kompetent inställning till sitt jobb. Barnen mår riktigt bra och verksamheten är en förebild för många andra. 
Just detta är så tråkigt att ansvariga tjänstemän inte förstår, lika lite som de förstår med vilken delikat fingertoppskänsla en måste handskas med dessa ofta otrygga barn. Personalen är Kommunikationsklassernas trygghet, samma går inte att säga om ansvariga tjänstemän.

Om ett par dagar hålls det på kvällen ett klassmöte i de lokaler där renoveringen pågår för fullt på Regementet. Enligt hörsägen går arbetet klart framåt och i slutändan (om några veckor kanske?) kan det bli bra. Åtminstone var det gäller standarden av lokaler och omkringmiljö.

Jag tror på Kommunikationsklassernas personal. Och kanske är det just därför hela situationen ändå inte är helt hopplös?

Sveket.

Autism Awareness

Detta är ett inlägg jag hoppades att inte behöva skriva. Men ni som läst mina tidigare tankar och kanske sett intervjun i Västnytt för en knapp månad sedan (min sista kommentar) vet att jag haft tvivel om tjänstemännens uppriktighet. Och nu har det värsta inträffat. Löftet som gavs för mindre än en månads sedan är idag inte vatten värt.

Efter allt det som hände i juli kring Kommunikationsklasserna ringde ansvarige stadsdelschef Ulrika Gustafsson mig 15 juli. Hon bad om ursäkt för allt som inträffat och sa att de nu bestämt att ta omtag och försöka göra allt rätt igen. Med det ingick löftet om att flytten inte skulle bli av direkt vid skolstart. Dessutom frågade hon mig om jag skulle kanske kunna vara kontaktperson för föräldrarna?

Löftesrika brev
Två brev har skrivits från ansvariga tjänstemän sedan dess. Det första är ett brev som bekräftar att flytten tagits tillbaka. Det andra är en kallelse till ett "dialogmöte" med föräldrar som sa att vi nu tillsammans ska försöka hitta en bra lösning. Lite märkligt att inget att breven skickats till mig. 
Det brev som jag har bild på här kom som kopia från en av de anställda, för bara en knapp vecka sedan. Kallelsen till dialogmötet har jag aldrig fått, men eftersom en annan förälder fått det visste jag om mötet och gick ändå. Jag är ju faktiskt även jag förälder till min son...

Utdrag ur brevet från 17 juli

Hela brevet från 17 juli
(som aldrig skickades till mig)

Nå. Mötet igår kväll (13/8) började i all välmening. Där fanns rätt många av personalen, en hel del föräldrar och en massa ansvariga, bland dem både stadsdelschefen Ulrika Gustafsson och ansvarig för skolorna i Östra Borås Gülsen Özdenkos. Under just dessa tvås förklaringar om hur allt kunde gå så fel, tog de dels på sig ansvaret för undermålig planering, dels försökte de förklara hur de tänkt. Det blev mer och mer uppenbart att de varken har kunskap eller förståelse för de multifunktionsnedsatta barnens vardag. Eller för barnens familjers vardag. Mer och mer kritik dök upp från oss föräldrar, i princip i varje avseende hur beslutet om flytten med mera tagits.

Sveket
Men. Efter en dryg halvtimme av undanförklaringar och försökt till rättfärdigande, med allt mer irriterade föräldrar kom det plötsligt fram att deras huvudförslag är - hör och häpna - att trots allt genomföra flytten av Kommunikationsklasserna.
Skälet är enligt de ansvariga enkelt. Eftersom ingen gjort något rent fysiskt åt klassrummen (till exempel är två av dem sedan juni transformerade till matsalar åt andra skolbarn) finns inte längre lokaler kvar på Bodaskolan att ha undervisning i. Det vill säga, under de drygt fyra veckor som gått sedan löftet att flytten inte skulle bli av, har ingen brytt sig om att åtgärda dessa klassrum. Och nu ställs elever, personal och föräldrar inför fullbordat faktum - ni måste flytta.

Att sättet "förslaget" om flytt presenteras är förkastligt är en sak. Men detta löfte om att ingen flytt ska ske innan samråd med berörda, att lokalerna och utemiljö på regementet är klara, att planering av verksamheten ska göras först - det löftet var uppenbart inte värt ett skit.

Föräldrers ilska
Ja. Jag blev ursinnig på mötet och ifrågasatte återigen de ansvarigas kompetens att ha de arbeten de har. Men mest av allt är jag förvånad över att bristen i kompetens är så omfattande. De ansvariga har återigen tagit "den enkla vägen ut". Vilket i detta fall återigen betyder att de svagaste av barn drabbas hårdast. Hur kunde det bli så här?

Det är viktigt att tillägga att de ansvariga sa att detta bara är ett förslag, att det finns alternativ. Men. Om ingen gjort något för att andra alternativ ska vara möjliga den passerade månaden (sedan det givna löftet i mitten av juli), hur ska de kunna göra det nu? Med bara några få dagar kvar till skolstart?

Extraläsning om du orkar
Några intressanta aspekter på allt detta:
1. Det har talats om stor brist på lokaler på Bodaskolan, vilket nu inneburit att till exempel två av de mest moderna klassrummen i hela Sjuhärad (de som specialbyggts för Kommunikationsklasserna) nu omvandlats till matsalar. Är det verkligen den bästa lösningen?

2. Varför får vi som föräldrar vara med på ett möte, där alla viktiga beslut redan verkar som de är tagna? Är det det som kallas Inkludering?

3. Det finns en plan för att skolbarnen "ska förstå" varför flytten ska genomföras. Den går ut på att barnen 18 augusti först kommer till Bodaskolan för att se att de inte kan vara där, när klassrummen totalt förändrats. Sedan ska de bussas till de nya lokalerna (som inte är anpassade) och förstå att det är bättre där. Sedan när kan en på några timmar förklara allt detta för de skolbarn som har svårast att förstå stora förändringar? Empatibrist?

4. Ansvariga på Stadsdel Öster (i detta fall Gülsen Özdenkos) fortsätter att hävda att lokalerna på regementet är färdiga att flyttas in i. Men i detta fall är det en stor dragning av verkligheten. De går att flytta in i, men inget är anpassat efter verksamheten, inget är likt de lokaler som barnen tvingas bort från. Mest intressant i detta är att Gülsens chef Ulrika Gustafsson samtidigt förklarar att barnen måste ha kortare skoldagar de första två veckorna för att lokalerna ska kunna färdigställas. Och den som tror att lokalerna kan färdigställas på två veckor har inte förstått vidden av problemet.

5. Jo. Detta med att ha kortare skolvecka de första dagarna. Vem ska ta hand om dessa mutifunktionsnedsatta barn när skolan slutar tidigare, ordinarie assistenter/Fritis inte är igång och föräldrar jobbar? Hur tänkte någon att det kunde vara en enkel lösning?

Förtroendet är slut
Besvikelsen är stor, men framför allt har jag förlorat förtroendet för att de ansvariga vill mitt barn väl. De har inte pratat med oss, innan de tar ett avgörande beslut. Sedan får de på tafsen av politikerna som inser det orimliga i det tagna beslutet. Bara fyra veckor senare vill de trots allt ändå driva igenom det första beslutet. 
Vem skäms tillräckligt mycket först? Och ställer sin plats till förfogande för någon som är kompetent?