27 januari 2017

Viktigaste orden.

"Something on my mind"
Gatufoto från Denkmal für die ermordeten Juden i Berlin 2014
Då. Nu. Sedan.
Vi får ALDRIG förlora vår mänsklighet. Ibland är orden den stora skillnaden mellan mänsklighet och tyranni och barbari. Och orden kan enkelt tas i det ondas tjänst. Vilket vi ALDRIG får glömma.

Idag är det inte mina ord, utan en god väns som du måste läsa. Läsa, känna, begrunda och agera utefter. Ord om just godhet och ondska i ordens användning. Ord om hur tankarna förändras, även om du egentligen inte vill:

"... På Operatorget i Berlin. Vid den glödande högen av vad som en gång varit stor världslitteratur uppmanade en kortväxt propagandaminister sina anhängare att fortsätta att bränna alla böcker som kunde fresta och hota dem i deras inskränkta ideologiska värld.
Judarna förbjöds att skriva eller uttrycka sig. De fick inte vara författare. Inte journalister. Inte dramatiker eller poeter. Inte konstnärer. Judarna förbjöds till och med att äga skrivmaskiner. Allt för att tysta dem. Göra dem osynliga som tänkande, kännande och resonerande individer. Som människor, kort sagt.
Innan offren till sist berövades själva livet hade de inte bara plundrats på allt de ägde. De hade också fråntagits de sista resterna av sin identitet: sina namn. ..."
Läs hela Niclas Sennertegs text, texten som var hans tal i domkyrkan i Göteborg igår, på minneshögtiden över rasismens och förintelsens offer. Gör det genom att klicka här. Och läs med hjärtat öppet. Om du vågar.

2 kommentarer:

  1. Mycket tänkvärt tal av Niclas. Kommer mig att minnas mitt besök i Auschwitz. Det var ofattbart att det som hände kunde hända. Vad händer idag? Trots att jag inte vill kanske jag omedvetet påverkas av "orden" jag hör eller läser. Hur kan man undvika att bli påverkad? Hur är jag mot mina medmänniskor?

    Även om jag kanske inte är medveten om det har orden jag yttrar och attityden mot dem jag träffar i min vardag betydelse. Kanske tänkte jag inte så mycket på det när jag var ung. Man var ganska omedveten om omvärlden på 50-talet. Men, ju äldre jag blir (76) funderar jag på hur vi människor är mot varandra. Kan jag göra något? Ja, försöka "i det lilla" tror jag kan vara gott nog.

    Niclas tal gav upphov till mycket tankar. Tack för att du förmedlade det!

    SvaraRadera
  2. Tack för dina ord också Birgitta. Jag hoppas alltid att vi kan fortsätta lära så länge vi lever. /G

    SvaraRadera