12 juli 2013

Främmande och vackra.

Vissa ord är vackrare än andra. Till viss mån kan min positiva inställning till franska skönjas i dessa utvalda tre ord. Det första är germanskt, de två sista definitivt latinska, via franskt inflytande inflyttade till svenska.

Skönja. Från grundordet skön, med den äldre betydelsen (som nu nästan aldrig används) gottfinnande, åsikt, insikt eller prövning. I fornsvenska hette det skönia eller skynia. Från germanskans skunjon, som i sin tur är besläktat med roten (prefix) sku-  - som i svenskans skåda. Skönja är alltså närbesläktat med skåda.

Moatjé. Kavaljer eller dam i dans, den som sitter mitt emot eller motspelare i kortspel eller medspelare på scen. Kommer från franskans moitié, som betyder halva eller partner (jämför med svenskans "den andra hälften" - på franska l'autre moitié).

Renässans. Direkt låneord, från franskans renaissance. Från början från latinets re- som betyder åter och nasci som betyder födas. I svenskan egentligen bara använt i sin överförda betydelse, det vill säga deskriptivt för västerländska tidsperioden efter medeltiden, den tid då antikens kulturarv ska ha återuppväckts, pånyttfötts eller återfötts.

Märkligt nog startade renässansen på 1500-talet, men begreppet som sådant började användas först i mitten på 1800-talet. Kanske kan man säga att renässansen återföddes då?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar