Regn. Resa. Retur.

Idag går turen till och tillbaka från Skåne. Den vackra delen. Österlen. Dock inte så mycket tid för att stanna, fotografera eller att vandra. Ska i stället hämta hem yngste killen från första skolåret på internatskolan där. Tänk, ett år har gått och inga problem (nåja, hanterbara i alla fall) har vi haft.

Allt som har ett slut har också en fortsättning. När blogg100 slutar idag, fortsätter många ändå att skriva. När sonens har skolavslutning börjar skollovet och sedan framåt hösten börjar nästa (ovissa) år. Killen har levt hela livet med Joubert Syndrom, de påföljande diagnoserna är många, alla numrerade enligt Socialstyrelsens diagnoskoder. Det jag brukar berätta om först är autismen, men också att killen har full kognitiv förmåga. Och att just detta gjorde att letandet efter en värdig och fungerande skola tog lååång tid. 

Ett liv av hinder
Fördomar och läkare, specialpedagoger och psykologutlåtanden, fler diagnoser, förvaltningsrätt och kuratorer - allt och mer därtill har vi passerat, för att komma dit där vi är just nu. Att kämpa för sitt barns rätt att vara, finnas, utvecklas tar en hel del tid. Och är värt det, även om priset stundtals varit för högt för oss alla nära vuxna.

Blogg 100 slutar och skolan avslutas, sommaren tar vid och bloggen lever vidare. Just detta att hela tiden leva vidare. Att kämpa för rätten till ett bättre liv är det jag och många andra föräldrar med barn som behöver extra stöd med alla känner till. För en sak ska ni alla ha klart för er. Kärleken blir aldrig mindre för att kampen ibland blir oöverstigligt svår.

Livet är till för att levas
Idag hämtar jag min son från Skåne. Vi ska ha en bra och kul sommar. Fast det regnar idag. Och leva vidare. Så länge det går. Vad har vi annars för val?

Lev väl. #blogg100 - dag 100.